April 26, 2015

Ubuntu.se

Debian 8 "Jessie" released

After almost 24 months of constant development the Debian project is proud to present its new stable version 8 (code name Jessie), which will be supported for the next 5 years thanks to the combined work of the Debian Security team and of the Debian Long Term Support team.

Jessie ships with a new default init system, systemd. The systemd suite provides many exciting features such as faster boot times, cgroups for services, and the possibility of isolating part of the services. The sysvinit init system is still available in Jessie.

April 26, 2015 17:33

Ubuntu 15.04 Vivid Vervet Released

Finally, at April 23rd 2015, Ubuntu 15.04 Vivid Vervet officially released. Actually, no big changes except systemd is officially implemented in Ubuntu 15.04. We get some new updated applications, a new official web browser by Ubuntu, small Unity improvements, and some others. You will get download links, some reviews, and what to do after install in this article. Enjoy!


Release Date


Here is a table of Ubuntu current releases. You should note that Ubuntu 15.04 released this month and will experience the end of life (no support again) in January 2016. Ubuntu 15.04 is released as regular release, it means it will get official support only for 9 months.

April 26, 2015 17:28

Build Your Own Linux Distro

Do you have a favourite distro that you’ve spent hours customising? Mayank Sharma shows you how you can spin it into a live distro that you can pass to friends, family, or even on to DistroWatch!

There are hundreds of actively maintained Linux distributions. They come in all shapes, sizes and configurations. Yet there’s none like the one you’re currently running on your computer. That’s because you’ve probably customised it to the hilt – you’ve spent numerous hours adding and removing apps and tweaking aspects of the distro to suit your workflow.

Wouldn’t it be great if you could convert your perfectly set up system into a live distro? You could carry it with you on a flash drive or even install it

April 26, 2015 15:23

April 24, 2015

Copyriot

Om bubblan som metafor, i tiden och i rummet – och om inbördeskriget i Sverigedemokraterna

Jag har inte följt valet i Finland. Men jag har noterat att när Finland speglar sig i valresultatet så återkommer ordet “bubbla”.
Det började med att skådespelaren Krista Kosonen förklarade att hon inte känner någon som röstat på Sannfinländarna, eftersom hon lever i sin egen “helsingforska kulturbubbla” där alla röstar rödgrönt.
Ylva Larsdotter krönikerar: “Innerstadsbubblan i Helsingfors börjar bli för trång. Jag vet inte ens om jag längre kan säga att jag bor i ‘riktiga’ Finland.”
Och i dagens Hufvudstadsbladet skriver Li Andersson om det fruktansvärda i “hela idén om att befinna sig i en bubbla av människor som tänker och lever exakt som jag, utan någon uppfattning om hur folk som lever utanför den tänker”.

Samtidigt förstärker pratet om ens egen bubbla just de motsättningar och stereotypier som Sannfinländarna själva strävat efter att skapa, som ofta talat om en rödgrön eller liberal elit som saknar förståelse för ”det vanliga folket”, kombinerat med en väldigt snäv definition av vem som får vara vanligt folk.

Jag funderar vidare på hur bubbelmetaforen används för att beskriva olika obalanser, såväl kulturella som ekonomiska. Hur “bubblan” ömsom skrivs in i tiden, ömsom i rummet. Hur dessa dimensioner hänger samman.

I detta fall åsyftas uppenbarligen en rumslig klyfta mellan storstad och landsbygd. En kulturklyfta som kommer till uttryck i politiska sympatier och som uppenbarligen bottnar i ett djupare, socioekonomiskt isärglidande. När storstadens innerstad benämns som en “kulturbubbla”, säger man samtidigt att det Finland som ligger utanför bubblan faktiskt är det “riktiga” Finland. Det sanna Finland. Sannfinländarnas Finland.

Att tala om bubblor är att tala om sanning.

Sanningens plats i rummet är utanför bubblan. I tidslig mening ligger sanningen både innan och efter bubblan – som för eller senare är dömd att spricka. Är då även de rumsliga bubblorna dömda att spricka?

Tiden och rummet hålls samman av pengar.

Om vi ska prata om rumsliga bubblor, måste vi alltså prata om bostadsmarknaden.

Den finländska bostadsmarknaden har haft stora likheter med den svenska. Priserna har rusat uppåt, om än bara hälften så snabbt som i Sverige. Numera uppges dock att bostadspriserna i Finland åter har vänt neråt, om man ser till hela landet. Men prisutvecklingen är geografiskt ojämn. Det talas fortfarande om en bostadsbubbla i Finlands “tillväxtcentrum”.

I svensk politik diskuteras nu ränteavdrag och amorteringskrav. Uppenbarligen är alla livrädda för att genomföra åtgärder som kan få vår bostadsbubbla ska spricka. Samtidigt finns det en diskussion liknande den i Finland, om hur storstad och innerstad glider i sär, kulturellt och politiskt. Ofta framställs just Södermalm som en kulturell bubbla, som en hemvist för overklighetens folk. Men är då inte detta en följd av bostadsbubblan, som skapat overkliga prisstegringar i Stockholm, inte minst på Södermalm? Invånarnas skuldsättning har skjutit i höjden, utan krav på amortering. Klart att sånt påverkar det kulturella och politiska klimatet. Den ena bubblan leder till den andra.

Men det är bara i ekonomernas grafer som en sprucken bubbla kan likna en återgång till ett normaltillstånd. Om den svenska bostadsbubblan spricker, kommer det inte att upphäva de “kulturbubblor” som skapats i storstäderna. Tvärtom – kanske är det först som klyftorna blir politiska. Ett läge som högerradikala rörelser inte kommer att vara sena att utnyttja. Men det är inte givet på förhand vilka positioner som kommer att intas.

Här finns också en skillnad mellan de högerradikala populistpartierna i Finland och Sverige. Sannfinländarna växte fram ur Landsbygdspartiet och har en mycket starkare identitet som anti-storstads-parti. Liknande attityder finns bland många av Sverigedemokraternas sympatisörer, men partiet har en helt annan bakgrund.
Nu råder fullt inbördeskrig i SD, där de ideologiska skiljelinjerna följer ett geografiskt mönster. Partiets ledarklick kommer från Sydsverige och bars fram genom framgångar på den skånska landsbygden, medan SDU-falangen har sin bas i de välbeställda delarna av Stockholm. (Rent hypotetiskt vore det högintressant att undersöka skillnaden mellan hur sverigedemokraterna i respektive fraktion faktiskt bor och hur deras skuldsättning ser ut.)

Frågan är kanske inte vart Hahne och Kasselstrand tar vägen efter att de har uteslutits ur SD, utan vad de gör när bostadsbubblan spricker. För då står den högerradikala populismen inför ett helt nytt läge.

flattr this!

av rasmus den April 24, 2015 10:57

April 22, 2015

Copyriot

K195: Varför det kan bli lite virrigt när nationalekonomer ska räkna på ekonomisk produktivitet

Låt oss fortsätta rota i frågan om ekonomisk produktivitet. Det verkar ju inte bättre än att produktiviteten accelererar och stagnerar på samma gång, beroende på vilken nationalekonom man frågar. Man kan rentav få intrycket av att nationalekonomerna inte själva vet vad de försöker beräkna.

(När jag i detta inlägg talar om “nationalekonomerna”, syftar jag i första hand på den s.k. neoklassiska skolan, vars premisser sedan länge har styrt den nationalekonomiska vetenskapen. Modeller byggs fortfarande på antaganden om perfekt konkurrens och generell jämvikt, hur många externa faktorer man sedan för in för att korrigera de mest uppenbara tokigheterna.)

Jag är verkligen inte insatt i alla de olika tekniker som används för att räkna samman produktivitetsstatistik. Men det kan räcka att skrapa lite på mätproblemens yta för att vissa mönster ska framträda. Jag tror att dessa mönster pekar på någonting som är större än bara ett vetenskapligt mätproblem. Svårigheterna att mäta produktivitet kan säga någonting om reella kristendenser i själva produktionen.

Väldigt preliminärt vill jag nu kasta fram en skiss över tre begreppspar som nationalekonomin tycks ha svårt att hantera. Om vi däremot utgår från Marx’ ekonomikritik, framstår de som tre olika uttryck för samma sak: kapitalets inre motsägelse.
Oavsett vilket handlar det om tre konkreta frågor med betydelse för varje resonemang som kopplar produktivitet och kris.

I. lokalt / globalt
Nationalekonomerna utgår ständigt från nationen och den nationellt aggregerade statistiken över t.ex. BNP, inflation och produktivitet. Om en teori stämmer på nationell nivå, tar de för givet att den även kommer att stämma på global nivå. Men tänk om detta är ett felslut?
Generellt utgår nationalekonomerna från att ökad produktivitet skapar ekonomisk tillväxt – och att detta samband ska gälla såväl förr som nu och i framtiden. (Just nu kan vi bortse från frågan om de historiska gränserna för vad Marx kallade “relativt mervärde“.)

Det är inga problem att hitta statistik som styrker detta samband på olika lokala nivåer. Om ett företag lyckas höja sin produktivitet i förhållande till konkurrenterna, kommer företaget ha goda förutsättningar att expandera. Om en hel nation lyckas driva upp näringslivets produktivitet, t.ex. genom satsningar på utbildning och infrastruktur, kommer den sannolikt att attrahera mer produktion, vilket resulterar i högre tillväxt. Och att Sverige har “sju förlorade år” sedan 2007, utan tillväxt i BNP per capita, förklaras gärna som en direkt följd att produktiviteten i Sverige uppges ha stått stilla.

Men detta bevisar egentligen bara att hög produktivitet ger fördelar i konkurrensen – på bekostnad av de lågproduktiva konkurrentföretagen och -nationerna. Vad som händer om alla företag och alla nationer höjer sin produktivitet, det är faktiskt en helt annan fråga.

II. produktivt arbete / improduktivt arbete
För de klassiska nationalekonomerna, som Adam Smith, var det självklart att skilja mellan produktivt och improduktivt arbete.
Karl Marx omdefinierade dessa begrepp i sin ekonomikritik. Huruvida ett arbete var produktivt berodde enligt honom inte på arbetets konkreta karaktär, utan på dess abstrakta form. Arbetet är produktivt i den mån det resulterar i mervärde, vilket förutsätter att det utförs i formen av lönearbete och resulterar i varor som går att sälja. Annars är arbetet improduktivt, vilket betyder att det måste finansieras genom en omfördelning av av mervärde från varuproduktionen.

Den neoklassiska nationalekonomin har däremot förkastat själva distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete. I stället förutsätter man att alla verksamheter i någon mening är “produktiva” så länge det finns någon som vill betala för dem. Detta bidrar till att luckra upp gränserna för vad man egentligen vill undersöka. Fördelen är att nationalekonomerna bara har ett begrepp om “produktivitet”, medan ekonomikritikerna faktiskt har två.
När Marx talar om “produktivt arbete”, syftar han alltså på arbetets abstrakta resultat.
När Marx talar om “arbetsproduktivitet”, syftar han däremot på arbetets konkreta resultat.
Och därmed är vi framme vid det tredje motsatsparet:

III. konkret rikedom / abstrakt rikedom
Enligt Marx karakteristeras det kapitalistiska produktionssättet av en motsättning mellan konkret rikedom och abstrakt värde, “stoff” och “form”. Varuproduktionens överordnade syfte kan bara vara att frambringa en profit. Kapitalet är inget annat än värde i rörelse, en abstrakt tillväxt för tillväxtens egen skull. Om tillväxten avstannar blir det kris och särskilt i krishanteringen blir det uppenbart att det är likgiltigt för kapitalet vilka konkreta varor som det rör sig genom.

Nationalekonomerna erkänner däremot ingen inneboende motsättning i ekonomin – allra minst mellan det konkreta och det abstrakta. För dem finns blott olika abstraktionsnivåer i analysen. De tänker sig att all ekonomisk verksamhet syftar till att möta konkreta behov hos människan. Utifrån olika observationer, ska sedan den ekonomiska vetenskapen abstrahera fram de lagar som styr ekonomin. En alldeles grundläggande abstraktion är när människors konkreta behov översätts till den abstrakta kategorin “nytta”. En ökad produktivitet innebär, enligt nationalekonomerna, att man kan få ut mer “nytta” än tidigare, utan att behöva jobba fler timmar. Problemet är bara att inga nationalekonomer någonsin har lyckats mäta “nytta”.

Erik Bengtsson skriver i en forskningsgenomgång:

I några få aktiviteter finns det en enda hyfsat homogen produkt som produceras: då är det okomplicerat att mäta arbetsproduktivitet, som output av denna produkt per arbetad timme/arbetat år. Men i de flesta aktiviteter produceras en rad olika produkter och det är då inte lika enkelt att mäta /…/ Då får man räkna ut en total output utifrån priserna för de olika produkterna.

Om detta skrev signaturen “suitsmeveryfine” för några år sedan i en kommentar:

Sk. fysisk arbetsproduktivitet handlar om hur många fler föremål som kan produceras av en lika stor arbetsinsats. I den borgerliga ekonomin mäter man istället hur mycket mer ”värde” (snarare inkomstjusterade priser) som produceras. Man har dessutom svårt att förstå varför båda dessa mått skiljer sig så fundamentalt åt.

Nationalekonomerna hoppar alltså raskt från det konkreta till det abstrakta; även om de egentligen vill mäta hur mycket som har producerats rent materiellt, accepterar de för enkelhets skull att räkna på siffror över den samlade produktionens pris.
Ändå är de inte helt nöjda. De vill fortfarande tänka att “nyttan” är konkret. Och på det konkreta planet går det inte att förneka att det sker en utveckling. Även om en mobiltelefon år 2015 lika mycket som en mobiltelefon år 1995, kan den onekligen göra mer. Alltså krävs metoder för kvalitetsjustering, där de faktiska priserna räknas om till hypotetiska priser. En sådan metod är hedonisk regression, där man låter statistiker helt subjektivt avgöra hur mycket bättre en viss produktkategori har blivit jämfört med tidigare. Är dagens mobiltelefoner dubbelt så bra som för tjugo år sedan, eller tio gånger så bra? Eller är de rentav 100 gånger bättre, med tanke på att man nu kommer åt hela internet? Någon fattar en beslut om att mobiltelefonerna blivit t.ex. 20 gånger bättre, varpå nationalekonomerna accepterar denna siffra, med alla konsekvenser detta får för produktivitetsstatistiken.

Mot denna bakgrund kan man ha förståelse för att vissa nationalekonomer väljer att komplettera statistiken med en rejäl skopa spekulation. Så gör t.ex. Robert Gordon, vars pessimistiska prognos för produktiviteten i USA vi ska titta på härnäst, som sagt.

Avslutningsvis ännu ett citat från Erik Bengtsson, forskare i ekonomisk historia, som nyligen twittrade:

vi talar ofta löst om “produktivitet” och dess förändringar som om det var något objektivt och enkelt… Det är det inte.
Trodde aldrig jag skulle säga det men postmodernisterna har rätt i att kunskap, inkl produktivitet, är socialt konstruerad… eller som Rodney Edvinsson skriver i sin avhandling om historiska nationalräkenskaper ur marxistiskt persp, nationalräkenskaper konstrueras med syften.

(Sen kan man förstås diskutera om huruvida detta visar på att “postmodernisterna har rätt”. En annan tolkning är att just nationalekonomin är den mest postmoderna av alla vetenskaper, utan att vilja erkänna det. Vilket kan bero på att postmodernismen faktiskt är senkapitalismens kulturella logik.)

flattr this!

av rasmus den April 22, 2015 13:06

April 18, 2015

Nicklas Lundblad

Moral I: Resumedygder och eulogidygder

Moral och karaktär är ämnet för David Brooks senaste bok om ödmjukhet. Brooks själv, och flera av recensenterna, noterar ironin i att en politisk kolumnist skriver en bok om ödmjukhet, men Brooks knyter an till en diskussion som tar allt större plats både politiskt och samhälleligt: diskussionen om våra moraliska val och deras betydelse. I en essä som sammanfattar ett av argumenten i boken skriver Brooks om hur vi måste erinra oss att det finns två olika typer av dygder: resumedygder och eulogidygder.

De förra säkerställer att vi är anställningsbara, de senare är de som kommer att utgöra vårt eftermäle den dagen vi går bort – de dygder som prisas i en dödsruna. Vi har, menar Brooks, fokuserat nästan uteslutande på resumedygderna, och inte på den egna karaktären. I ett anförande som Brooks höll nyligen menade han också att vi måste börja ta frågan om vad vi gör med våra liv på större allvar. I en tankeväckande vändning sade han bland annat att det värsta vi kan säga åt folk är att göra vad de älskar – “find what you love”. Mycket bättre då, tyckte han, att göra det som behövs. “Find out where you are needed”. Det i sin tur kan bli arbete man älskar, men då är det för att man får en grundläggande tillfredsställelse i att göra nyttigt arbete.

Det ligger en del i det, tror jag.

Under en av de många intressanta managementkurser jag haft förmånen att delta i berättade en föreläsare om grunden för ett tillfredsställande arbete – att det handlar om MAP: mastery, autonomy and purpose. Att kunna bemästra något och känna att man blir bättre på det, att ha friheten att utveckla sin egen stil, träffa sina egna val och sist, men inte minst, att känna att det finns ett syfte med det man gör. Alla dessa olika saker måste föreligga för att vi skall gilla våra liv, och våra arbeten. Men rådet att göra det man älskar är ett råd som bara fokuserar på autonomy, och glömmer bort de båda andra. Och det är först om man har alla tre som man kan börja bygga eulogidygder.

Brooks har hittat ett viktigt ämne här, det är intressant att se hur många av mina amerikanska vänner som delat kolumnen, diskuterat den och förvånat hållit med honom. Det har sagts att vi lever i en tid som är materiellt rik, men spirituellt – eller moraliskt – fattig. Jag tror det är en förenkling, men jag tror att det finns en otillfredsställd önskan efter mening, byggd på en moralisk grund.

Det låter märkligt: mening, byggd på moralisk grund. Men det finns också något befriande i det, eller hur? Och när man inser att moral inte är vare sig ideologi eller ytliga formler, utan ett ständigt pågående samtal med oss själva om vad som är rätt är det också en ganska tilltalande bild.

 

 

 

av nicklas den April 18, 2015 13:21

April 16, 2015

Ubuntu.se

Elementary OS Freya Released – A Complete List of Changes and New Features

The stable version of Elementary OS freya has been released and announced by Elementary OS development team. Now, it available to download and install on your computer.

Based on Ubuntu 14.04 LTS and uses pantheon as the main desktop environment, Elementary OS freya delivers great new features, dozen of improvements, bugfixes, better documentation, updated applications from upstream, and many other goodies that will make your desktop a delight to use every day. Here’s everything you’ll find in the stable

April 16, 2015 20:03

April 14, 2015

Ubuntu.se

Tweaking Ubuntu Unity to Better Suit Your Needs

Ubuntu Unity. Never before has there been a user interface to bring about such polar opinions. Users either love it or hate it—there’s very little middle ground. One of the reasons so many lay claim to their dislike of Unity is the lack of configuration options.

If you compare Unity to the likes of Xfce, you will certainly find that Unity does, in fact, lack a certain amount of available options. However, that does not mean the shell is locked down such that it cannot be configured. In fact, you’ll be surprised at just how much you can do with Unity. That is my goal here, to introduce you to some Unity tweaks you can easily manage in order to make the default Ubuntu desktop work perfectly for you.

April 14, 2015 17:34

Copyriot

K194: Produktiviteten som ökar och minskar på samma gång

Enormt tack för de utförliga kommentarerna till förra inlägget. När jag nu ska följa upp, ska jag försöka att spara de längsta trådarna till kommande inlägg.
Först vill jag alltså uppehålla mig lite vid frågan om de olika sätten att förstå ekonomisk produktivitet, särskilt i förhållande till tesen om en ekonomisk stagnation. Utgångspunkten är fortfarande några passager i texten “Lönlösa liv” som publicerats i bok med samma namn

. (En tidigare version av texten, tre år gammal, finns arkiverad.)

Förvirrande nog rymmer “Lönlösa liv” två påståenden om den samtida kapitalismens utveckling som tycks gå tvärs emot varandra:

  • produktiviteten ökar
  • produktiviteten minskar

Trots allt kan båda påståendena kan vara sanna, utifrån två olika definitioner av ekonomisk produktivitet. Då har vi en motsättning som möjligen kan tänkas dialektiskt, som en motsättning grundad i själva kapitalförhållandet. För kapitalet är ju, enligt Marx “självt den processerande motsättningen“.
En sådan dialektik förutsätter dock en begreppslig avgränsning som jag tycker saknas i “Lönlösa liv”. Inte heller tycks mig saken bli mycket tydligare i de överlag superintressanta anteckningarna från den studiecirkel som hållits i Malmö, där deltagarna har läst “Lönlösa liv” tillsammans med andra texter, däribland en artikel av nationalekonomen Robert Gordon. Denne driver en tes om att den ekonomiska tillväxten i USA kan ha stannat av för gott, eller åtminstone för lång tid framöver – vilket enligt honom beror på att produktiviteten slutat växa. Jag ämnar återkomma till vad Gordon menar med “produktivitet”. Låt det bara stå klart att hans nationalekonomiska begrepp är helt väsensskilt än vad ekonomikritiker (från Marx och framåt) menar med “produktivitet”.

Nationalekonomerna tänker ju sig att all produktionen ytterst syftar till att tillfredsställa mänskliga behov på ett effektivt sätt. Ekonomikritikerna hävdar däremot att produktionen av varor, avsedda att säljas på en marknad, har ett helt annat syfte, nämligen vinst. Samma författarkollektiv som skrev “Lönlösa liv” sammanfattade saken så här i sin förra bok, i en introduktion av Moishe Postones läsning av Marx:

Kapital är helt enkelt värde i rörelse, en processerande motsättning, vars former skiftar och vars syfte enbart är en förmering av sig självt. Det är därför kapitalet enligt Postone utgör ett historiskt subjekt i hegeliansk mening. Postone menar alltså att kapitalet är en teleologisk process som i sin utveckling grundar sin egen framträdelse och fortsatta reproduktion genom att varje företag och ekonomisk transaktion finner sig i en ekonomi baserad på lönearbete och penningtransaktioner.

Men just nu behöver vi inte försjunka i filosofiska läsningar av Marx och Hegel. Tanken var ju att belysa en skillnad mellan motstridiga begrepp om ekonomisk produktivitet. Dissonansen blir som tydligast i följande passage i “Lönlösa liv”:

Produktivkrafterna har utvecklats till ett stadium där allt fler arbetare stöts ur produktionen. Det globala kapitalet håller därmed på att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som ekonomin ytterst är baserad på. Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen. En rimligare profetia sägs vara att den amerikanska och kanske också den europeiska ekonomin nått ett stadium i kapitalismens historia där befolkningen ökar och produktiviteten minskar

Här konstateras först att kapitalismen leder till en ständigt ökad produktivitet (vilket också poängterats flera gånger tidigare i texten). Men i nästnästa mening hävdas att kapitalismen nått fram till ett stadium präglat av minskad produktivitet.

“Produktivkrafternas utveckling” innebär ju (om vi följer Marx) att maskiner (dött arbete) ersätter arbetskraft (levande arbete) i varuproduktionen. Produktiviteten ökar; det krävs färre avlönade arbetstimmar än tidigare för att få fram en viss produkt.
Ingenting säger att detta enbart gäller materiella produkter. Varan kan lika gärna vara t.ex. en reklamexponering. Google och Facebook är utmärkta exempel på produktivkrafternas utveckling. Tänk hur lite arbetskraft de behöver avlöna för att få en annons att exponeras för en viss målgrupp, jämfört med hur mycket arbetskraft som krävdes för att uppnå motsvarande resultat i någon av alla de dagstidningar som nu tvingas till brutala nedskärningar och nedläggningar.

Om produktiviteten tvärtom minskar, skulle det betyda att fler arbetstimmar blir nödvändiga för att uppnå samma resultat som tidigare. Såvitt jag vet, övervägde Marx aldrig att produktiviteten skulle kunna minska i varuproduktionen. Men alla arbetstimmar i vårt samhälle ägnas ju inte åt att producera varor. Där finns ju också en mängd sysslor som i kapitalistisk mening är improduktiva, eftersom de antingen utförs i andra former än lönearbete, eller inte resulterar i en vara som kan säljas. Detta även om de är nödvändiga för att upprätthålla en fortsatt varuproduktion. Till de improduktiva verksamheterna hör bland annat de skattefinansierade tjänsterna, från vård och skola till polis och militär. Om sådana verksamheter kostar allt mer i förhållande till BNP, går det kanske att (ur kapitalets synvinkel) tala om en “minskad produktivitet” i ekonomin som helhet. Men det utesluter inte att produktiviteten fortsätter att stegras i själva den kapitalistiska varuproduktionen. Och enligt flera Marx-tolkningar är det just denna produktivitetsökning som lägger grunden för kapitalets kristendens.

En helt annan fråga är om produktiviteten i varuproduktionen faktiskt kan minska till följd av att naturresurser tar slut, eller av att ekosystem slås ut. Vad innebär detta för kapitalförhållandet? Här har vi ett tänkbart ämne för kommande inlägg.

Dessutom vill jag, som sagt, gå lite närmare in på Robert Gordons nationalekonomiska tes om stagnerad produktivitetsutveckling. För det är en intressant tes, även om den bygger på ett ganska grumligt begrepp om vad produktivitet är.

Samtalet fortsätter.

flattr this!

av rasmus den April 14, 2015 15:24

April 13, 2015

Nicklas Lundblad

Frågor VI: Fyra sätt att besvara frågor

Det finns ett underbart litet citat på wikipediasidan om frågor – den engelskspråkiga – som har sitt ursprung i en buddhistisk text. I korthet säger citatet att det finns fyra olika sätt att besvara frågor på: de två första är verkliga svar – antingen kategoriska svar (ja/nej eller det där eller det här), eller svar som nyanserar frågan på olika sätt, kvalificerar den ( genom att definiera om begreppen eller ifrågasätta premisserna). De två sista sätten är annorlunda: det ena består i att besvara frågan med en motfråga, och det sista sättet består i att sätta frågan åt sidan och inte besvara den alls.

Det påminner litet om de tre möjliga dragen i en senare disputation: concedo, nego, distinguo. Att hålla med, inte hålla med eller nyansera. Men i den västerländska traditionen finns inte de två senare formerna: motfrågan och beslutet att lägga frågan åt sidan. Det ligger kanske något intressant i den skillnaden. En möjlig förklaring skulle kunna vara att det västerländska tänkandet tidigt var mycket målinriktat, att det vill nå fram till slutsatser och ytterst besvara alla frågor. Den syn på frågor som i stället skiner igenom i det buddhistiska citatet är ett som har mer respekt för frågan som egen kunskapsform. Frågor är inte ett mellanled mellan den som söker och kunskapen, utan en form av kunskap i sig själv.

Det finns en hel del att säga om just detta perspektiv. Om vi anser att frågor kan besvaras med motfrågor, eller att det borde vara möjligt att lägga visa frågor åt sidan – inte ignorera dem som nonsens, utan helt enkelt anse att de i sig är sådan som inte skall besvaras – får vi en annan syn på inte bara frågor utan kanske också på kunskap. Borde det inte vara möjligt att endast ha en vetenskaplig publikation som publicerade motfrågor? Eller som visade att vissa frågor var sådana att vi måste lägga dem åt sidan, åtminstone just nu? Och däri ligger ingen rädsla för frågan i sig, ingen vidskepelse eller vetenskapsskepsis, utan bara en nyvunnen respekt för frågornas värde i sig.

De olika sätten att besvara en fråga på avslöjar i förlängningen hur vi ser på frågornas roll i kunskapen.

av nicklas den April 13, 2015 11:48