Font Manager är ett program med ett en ganska enkelt användargränssnitt för att hantera teckensnitt i Ubuntu.

Funktioner

Font Manager har bland annat detta att erbjuda:

• Förhansgranska installerade teckensnitt
• Jämför installerade teckensnitt
• Enkel installation och avinstallation av teckensnitt
• Inaktivera och aktivera teckensnitt
• Specificiera olika mappar att söka efter teckensnitt
• Grupera teckensnitt i olika samlingar
• Exportera samlingar till ett arkiv för t.ex enkel backup eller om du vill dela med dig till andra
• Tillhandahåller enkel åtkomst till användarens teckensnittmapp, GNOMEs teckensnittinställningar och teckenuppsättning

Installation

Font Manager är ett ganska nytt projekt och finns inte i förrådet, men man erbjuder färdiga DEB-filer på hemsidan. Ladda hem den senaste versionen här.

Du installerar sedan programmet genom att dubbelklicka på DEB-filer eller via terminalen:

sudo dpkg <Sökväg>/<Paket>

T.ex:

sudo dpkg Skrivbord/font-manager_0.4.4-1_all.deb

Programmet hittar du sedan under Program / Grafik / Font Manager.

Halvcirkeln kring södra Stockholms semiperiferi: Sickla, Gullmarsplan, Årsta, Västberga, Örnsberg, Gröndal, Solna… Varje verkligt lyckad utgång under det senaste årets helgnätter har ägt rum på dessa medlems- eller gråklubbar.
Däremot kan jag på rak hand inte minnas att jag under samma år har bevistat en enda klubbkväll eller spelning i centrala Stockholm som har känts lika bra. Södermalm och Östermalm må duga för vardagskaffe eller -öl, men jag har börjat befästa ett instinktivt motstånd mot att förstöra fler lördagar i den likriktade innerstaden.

Under det senaste året har medlemmsklubben Pluto i Gröndal, som bokar såväl smala, konstiga industritechnoband som relativt etablerade artister. Vid Valla torg i Årsta bryter musiken från Lilla Ukraina den annars tysta vinternatten. Medan det gamla industriområdet Lövholmsbrinken, nedanför Liljeholmen, kommit att handla alltmer om konsthallar, ateljéer och husockupationer än nybyggnationer.

Så skriver Alexandra Sundqvist i en artikel om stadsdelen Gröndal som under rubriken “Kultur underifrån” återfinns i senaste numret av Situation Sthlm. Det handlar om konst, klubbkultur och om hur vi ska förstå den senaste vågen av husockupationer.

– Det är en effekt av att antalet offentlig rum minskat. Rorg glasas in och ersätts med gallerior medan biblioteken blir färre. Den typen av platser som uppförs i stället har sina egna, mer eller mindre synliga koder, som man måste följa om man vistas där. Därför tvingas den fria kulturen tillkämpa sig nya utrymmen.
Fleischer menar att för att kulturen ska få möjlighet att blomma underifrån krävs just utrymmen, fysiska mötesplatser, i synnerhet i en värld som kan benämnas “postdigital”.

Citatet är ett sammandrag av en massa saker som jag försökte få fram under en lång intervju. Utöver mig intervjuas även Love Antell, som till skillnad från mig har en koppling till just Gröndal.

Vanlig sed vid gästinlägg är väl att introducera sig ordentligt, så here it goes:

Mitt namn är Henrik, och jag studerar på IT-Gymnasiet (första året). Mitt intresse för datorer, prylar och sociala medier är stort, och jag har ganska nyligen själv börjat blogga. Det var under “Hej skolan, dags att internetta” som jag blev erbjuden chansen att blogga här, och jag har sedan dess funderat på något intressant att blogga om.

Jag pendlade mellan en del olika saker, men efter ett förslag från @copylinda så avgjordes det, och det var en sak som jag oavsiktligt själv föreslog… typ. Så det jag nu är här för att berätta om är något som hände under det senaste sportlovet.

Jag vill införa Google Wave som ett komplement till vårt nuvarande ISA-system

Under en längre tid så hade jag planerat att ha en kurs i Google Wave för mina lärare. Google Wave som många av er säkert vet, är ett utmärkt verktyg när det gäller grupparbete, dock i lagom dos. Planen är att använde Google Wave som ett komplement till vårt nuvarande ISA-system. Idag använder vi vår ISA-server för mailhantering, kalenderaktivitet, information, kursdokument, utvärderingar och så vidare. Problemet är att systemet är segt och krångligt, så vi försöker hitta alternativa metoder för till exempel enklare meddelanden eller dokumentutdelning. Det är där Wave kommer in.

Said and done, Tisdagen den 3:e mars var datumet satt. Jag var vaken halva natten innan och förberedde mig noga, det vi skulle göra hade ju blivit efterfrågat av lärare! Jag kom iväg ovanligt tidigt till skolan den dagen(2 timmar innan). Överraskningen stod rektorn för som precis innan vi skulle köra igång kom fram och frågade lite raskt ”om jag ville vara med på TV”. Förvirrad följde jag efter honom, och han förklarade att han lyckats tipsa ABC (SVT) om hela grejen. Efter den frågan körde vi igång.

Jag har aldrig någonsin haft några problem med muntliga presentationer. Aldrig. Förutom då. När jag stod inför ett 20-tal lärare och inser att rollerna är vända. Det och… att de hade ställt en videokamera längst bak i rummet vars inspelning skulle ges till SVT. Efter ett tag släppte nervositeten i alla fall och det flöt på ganska bra.

Dagen efter var jag i skolan igen för själva intervjun med ABC-reportern. Min vän Felix (som var där och hjälpte till) var också med. Reportaget lades upp på nätet dagen innan det sändes på ABC.

Det viktiga är att jag som elev kan lära mina lärare saker de inte kan

Kursen gick utmärkt för övrigt visade det sig, och jag hade inga större problem med att genomföra arbetet. Tydligen så har jag även fått lite pluspoäng i svenskabetyget (muntliga redovisningar), samt lite egen träning med att hålla kurser. Självfallet var det nervöst, men jag pratade om det jag gillar – det underlättar något enormt, och jag fick även lite “remote-hjälp” av ett par vänner över Skype för att demonstrera hur Wave fungerar.

Men det viktiga jag har att framföra här är inte om reportaget, och inte heller om Google Wave. Det viktiga är att jag som elev kan lära mina lärare saker som de inte kan, och att jag kan få uppskattning för det jag gör.

Nu hade jag tur som fick det här erbjudandet, men det hade nog inte varit speciellt svårt att få till det ändå. Men för den som vill försöka sig på att lära sina lärare om något som de kanske inte kan, har jag några tips:

• Tänk alltid på vem/vilka du vill ha kursen för, och anpassa gärna innehållet för de deltagande i kursen.
• Arbeta gärna med en annan, det blir lättare att hålla reda på allt innehåll om man delar på det!
• Ge inte upp! Att en lärare säger nej betyder inte att alla andra gör det, så kämpa på!

Som sista ord så tror jag att hela scenariot med att elever kan lära lärare (åtminstone när det gäller datorer) kan bli något större. Så försök att göra något av det här, man tjänar oerhört mycket på det!

Jag vill även se till att tacka @copylinda för möjligheten att blogga här, och @argatur, @Svolte och @HHornwall för er hjälp med kursen! Tusen tack!

Häromdagen lanserades den nya lobbyorganisationen Kulturskaparna med en viss grad av dunder och brak. Samma dag som konferensen Creators Conference gick av stapeln i Stockholm dök det upp en aktör som menar sig företräda kreatörer och skapare.

Bloggosfären reagerade symptomatiskt och antagligen också väntat. Bloggpost efter bloggpost skrev igår i olika ordalag om hur orätt det är av Kulturskaparna att mena att alla verkliga kulturskapare står bakom organisationen. Intressant vinkling är också den som bloggaren Scaber Nestor gör om hur tveksamt är att fackföreningar vid SVT och SR skriver under en partsinlaga, samtidigt som de förväntas bedriva objektiv journalistik. Nåväl, den diskussionen pågår på andra håll och behöver inte upprepas här.

Istället tänkte jag stanna vid ett uttalande som gått ut via bland andra tidningen Resumé, där Kulturskaparnas samordnare Ulrica Källén citeras:

– Många kändisar har en nära relation till sina fans och vågar inte sticka ut hakan. De som ändå har gjort det har inte alltför sällan fått ta emot kritik från pirater och egna fans, säger Ulrica Källén.

Notera sista meningen, och skillnaden som görs mellan kategorin “pirater” och kategorin “fans”.

Utifrån en undersökning som Kulturskaparna låtit göra (och som jag hoppas vi kan återkomma till) kan man anta att de som är beredda att betala för att ta del av kultur är att betrakta som “fans”. De som istället fildelar illegalt kan antas vara “pirater”. Men är det så enkelt? Kan man särskilja “fans” och “pirater” på det sätt som Kulturskaparna här försöker göra?

Att väldigt många fildelar, eller i varje fall inte bryr sig om huruvida fildelningen är lagligt eller inte, bekräftas av den undersökning projektet Cybernormer inledde sin verksamhet med för ganska precis ett år sedan och som ligger till grund för Måns Svensson och Stefan Larssons hyfsat nysläppta forskningsrapport. Samtidigt har vi också tidigare rapporterat om hur kultur tycks vara något man är beredd att betala för. Det bekräftas än mer om man ser till de undersökningar som gjorts av bland annat det göteborgsbaserade SOM-institutet och nederländska TNO som båda visar att fildelare också är mycket aktiva kulturkonsumenter med stor betalningsvilja. Det är något Telias årliga Trendrapport, som släpptes idag, också pekar på.

Frågan som kanske bör ställas är alltså vilka som egentligen åsyftas när man talar om “pirater” och vilka som snarare är “fans”? Kan begreppen likställas, eller kan piratbegreppet kanske rent utav strykas helt? Dessutom, förändrar det i så fall diskussionen?

Spara och/eller dela med dig:

Igår rapporterade den ukrainska radion att Ivan Vakarchuk, som är utbildning- och vetenskapsminister, propagerat för att alla ukrainska forskare borde bidra med åtminstone två eller tre artiklar till den ukrainska språkversionen av Wikipedia. Han menade också att ”The formation of the Ukrainian segment of this Internet encyclopedia is a task of national importance.” En uppgift av nationell vikt! När får vi se Jan Björklund (utbildningsminister) eller Tobias Krantz (forskningsminister) säga något liknande? Med tanke på hur många skolelever som redan använder Wikipedia och behöver högklassig information, och hur sällan lärarna pratar om källkritik, är det kanske dags att göra något åt saken. Två artiklar skulle ta kanske ett par dagar att skriva, så det handlar om pengar. Men Wikimedia Sverige har länge förespråkat att man inte ska göra enskilda punktinsatser – skriva två, tre artiklar och sedan lämna dem, utan göra det till en regelbunden uppgift för alla som sysslar med forskning att hålla koll på hur ämnet presenteras på Wikipedia. Det är därifrån många får sin information, på gott och ont. Så bara genom att lägga in länkar till riktiga källor, skulle vara en stor tjänst för alla Sveriges skolelever. Bara att göra en koll någon gång i månaden hur de viktigaste artiklarna ser ut och kanske påtala felen för andra som kan åtgärda dem, skulle vara guld värt. Bara att donera bilder under fria licenser skulle göra Wikipedias innehåll ännu mer tydligt. När får vi se några sådana förslag?

Om du är i Lund imorgon på fredag kan jag rekommendera en seminarium: Forskningskommunikation i förändring – flyttar bloggen gränserna?

Utnyttjar forskarsamhället möjligheterna? Hur kan Lunds universitet dra nytta av de nya kanalerna för att kommunicera ut vår forskning – ska alla forskare börja blogga? Hur kan universitetets kommunikatörer bidra till att bloggar och andra sociala medier ger ett mervärde till Lunds universitet och våra forskare? Vilken är kommunikatörernas roll?

Först är det Sara Kjellberg (som snart disputerar på ämnet ”Vetenskaplig kommunikationspraktik och användningen av bloggar”) sedan en panel med Gustav Holmberg, Sara Kjellberg, Stefan Larsson och Malin Sandström.

läs mer på Cybernormer.

Fotodelningsajten Flickr växer i en otrolig takt förra året gick de förbi 4 miljarder bilder. Även bilder som är licensierade under Creative Commons licenser växer i en spännande takt. Creative Commons skriver på sin blog:

First, the overwhelming trend is simply more CC-licensed images — an increase from 10 million to 135 million over four years — and we amusingly said 5 years ago that Flickr’s CC area had “gone way beyond our expectations” with 1.5 million licensed images.

Inlägget presenterar en sammanfattning över utveckling och förändringen i licensanvändning på flickr under de senaste fyra åren. Tabellen visar inte bara på en tillväxt men även att användare väljer “friare” licenser:

Four years ago 78% of CC-licensed images on Flickr were not pre-cleared for commercial use. This has declined by close to 5 percentage points.

license	2006-03-17	2010-02-25	2006-03-17	2010-02-25	% point change
by photos	1,085,582	17,961,963	10.77%	13.24%	+2.48
by-nc photos	1,468,755	18,660,010	14.57%	13.76%	-0.81
by-nc-nd photos	3,241,697	41,621,048	32.15%	30.68%	-1.46
by-nc-sa photos	3,169,502	39,507,645	31.43%	29.12%	-2.31
by-nd photos	317,345	6,137,718	3.15%	4.52%	+1.38
by-sa photos	801,211	11,761,829	7.95%	8.67%	+0.73
Total	10,084,092	135,650,213

Tillgänglighet och frihet världen kanske går åt rätt håll ändå…

Italienska staten har ingått ett avtal med Google books med resultatet att upp till en million böcker kommer att digitaliseras och tillgängliggöras gratis online. (Guardian , BBC)

Det finns stora diskussioner kring Google books. Bland annat har projektet kritiserats för kulturimperialism (se tex Google and the Myth of Universal Knowledge: A View from Europe av Jean-Noel Jeanneney eller kolla på den på Google books), för att kränka integriteten (se tex Pamela Samuelson Google Book Search and the Future of Books in Cyberspace ) och att hämma framtida kulturutveckling (se tex Lawrance Lessig On the Google Book Search agreement).

Sverige har haft sina egen version av konflikter kring Google Books med Pelle Snickars som står för öppenhet och tillgänglighet mot en bakåtsträvande förlagsbransch som försöker förhindra det som det oundvikliga (Se tex Snickars Google avslöjar upphovsrätten som relativ och Kjell Bohlund som försöker förvirrat kritisera Snickars i Googles bokprojekt strider mot grundlagen).

Nyligen fick jag presentera på upphovsrätten och Google books på stadsmuseet i Göteborg här är mina slides:

Det fantastiska med Googles bokprojekt är att resultatet blir en ofantlig mängd kultur online och tillgänglig för alla. Självklart är detta en form av demokratisering av information och de som har byggt gamla affärsidéer på att kontrollera information klagar. Men alla vi andra vinner stort.

Användarna på XDA-Developers slutar aldrig förvåna mig, en av deras senaste påhitt är att lyckas köra Ubuntu på två smartphones, HTC Touch Pro2 och Sony Ericsson XPERIA X1.

Det som förvånar mig lite är att utav videon nedanför att dömma så tycks det flyta på rätt bra, med tanke på att Ubuntu inte är anpassat för en liten smartphone med begränsad hårdvara.

Videon avslöjar dock att det inte är Ubuntu i sitt standardutförande. Man använder bland annat OpenBox som fönsterhanterare och en del standardprogram är utbytt.

Läs mer om projektet på forumet hos XDA-Developers.

Källa: Pocketnow.com

Starkt stöd för upphovsrätt på nätet skriver en samling representanter för fackförbund och upphovsrättsliga insamlingssällskap som kallar sig Kulturskaparna, ett begrepp som tycks skapat av PR-byrån Westander som säger att det är "första gången i världen som ett lands samlade kulturskapare väljer att gå samman i upphovsrättsfrågan". Jaså? Då har man en gammalmodig och begränsad syn på kulturskapare. Man kan se dem som kulturkapare. Jag skulle tro att artikeln och SIFO-undersökningen [som PDF] är synkad med Creator's Conference som gått av stapeln idag, även om jag inte sett den kopplingen gjord. Min gamle Bahnhof-kollega, Jon Karlung, sitter i en panel där och lär väl som vanligt ta operatörernas perspektiv att de inte skall behöva ta ansvar för vilket material som transporteras i näten....

Resten på bloggen förstås!

Hur vetenskapliga institutioner kommunicerar med omvärlden är ett stående ämne av intresse. Det formuleras ibland strategiska planer på hur universitetet borde ta plats i samhällsdebatten och det pratas om “tredje uppgiften”. In på scenen träder bloggen som kommunikationsverktyg, vilket uppmärksammas på ett seminarium i Lund på fredag den 12 mars.

Temat är “vetenskapliga bloggar”, där Cybernormer deltar i diskussionspanel, under under titeln Seminarium: Forskningskommunikation i förändring – flyttar bloggen gränserna?

Utnyttjar forskarsamhället möjligheterna? Hur kan Lunds universitet dra nytta av de nya kanalerna för att kommunicera ut vår forskning – ska alla forskare börja blogga? Hur kan universitetets kommunikatörer bidra till att bloggar och andra sociala medier ger ett mervärde till Lunds universitet och våra forskare? Vilken är kommunikatörernas roll?

Här inleder Sara Kjellberg från Institutionen för Kulturvetenskaper med bitar från sin snart kommande avhandling på ämnet ”Vetenskaplig kommunikationspraktik och användningen av bloggar”.

Med i panelen är också idé- och vetenskapshistorikern Gustav Holmberg och Malin Sandström.

Tid: 12 mars, kl. 09.00-10.30
Plats: Palaestra (övre hörsalen), vid universitetshuset, Lund.

Spara och/eller dela med dig:

Washington Post har en intressant rapport om flera föreläsare på olika universitet som förbjuder laptops i föreläsningssalar

Professors have banned laptops from their classrooms at George Washington University, American University, the College of William and Mary and the University of Virginia, among many others.

Anledningen som tas upp är att studenternas concentration knappast ökar genom att de har enkel tillgång till uppkopplade datorer under föreläsningen.

Det vore allt för enkelt att peka ut dessa föreläsare som bakåtsträvande ludditer som känner sig hotade av ny teknik. Universiteten som det handlar om har länge haft datorer och trådlösa nät och det kan vara ett utryck för en uppriktigt oro att experimentet med datorer i föreläsningssalarna kanske inte var så lyckad.

I olika omgångar har jag varit med om diskussioner kring studenterna tekniktillgång och oftast uppfattas (hånas?) de som uttrycker oro för studenternas koncentration som teknikfientliga. Allt ses som en utmaning för föreläsaren – att vara mer intressant än hela nätet.

Men är inte detta att ställa frågan på fel sätt? Borde inte föreläsarens roll att underlätta inlärning stödjas snarare än kompliceras? Visst finns en hel del fördelar för studenternas tillgång till nät men är dessa fördelar lika stora under en föreläsning?

One recent semester, Siebert tracked the grades of 17 student laptop addicts. At the end of the term, their average grade was 71 percent, “almost the same as the average for the students who didn’t come at all.”

Sieber believes that those students, in turn, divert the attention of the students behind them, a parabolic effect she calls the “cone of distraction.”

Men kritiken handlar inte enbart om nätets lockelser. Även om nätet stängs av finns risker med datorer:

Even when used as glorified typewriters, laptops can turn students into witless stenographers, typing a lecture verbatim without listening or understanding.

Självklart kan man inte tvinga fram intresse och engagemang men det är en steg i rätt riktning att begära att folk tittar bort från sina skärmar. Men handlar detta om att kränka studenterna autonomi och intelligens? Borde det inte vara i deras intresse att vara uppmärksamma? Självklart, men någonstans bör lärare ha ett ansvar att hjälpa till i läroprocessen.

Hur gick diskussionerna hos oss när vi införde trådlöst överallt? Jag protesterade och kallades luddite (nja nästan) och till slut valde jag att ge det en chans. Och jag störs inte av att studenter försöker göra 12 saker samtidigt som jag föreläser – de flesta verkar lyssna. Men någonstans inom mig känner jag att det var fegt att släppa dom som inte lyssnar.

Välj rätt toppdomän
För Sverige är .SE att föredra, .NU och .COM andrahandsval. I övrigt spelar det inte så stor roll även om många tror att domäner man själv förknippar med mindre seriositet får svårare att ta positioner.  Toppdomän spelar en viss roll men inte så stor som många tror. Det var viktigare förr.

Sökordet i domänen
Ju exaktare din domän matchar ditt huvudsökord desto bättre (ex: sokordet.se är kanon). Naturligtvis kan det vara svårt att hitta dessa domäner och då väljer många att arbeta med prefix eller suffix.

Håll dig kortfattad
Google blir allt bättre på att känna igen domäner som är fullproppade med sökord (ex: bilarbåtarflyochresorbilligt.se eller buy-cheap-boats-online-now.com).

IDN (icke-latinska tecken)
Å, Ä och Ö ger stora möjligheter men se till att ha varianten med A, A och O också (sökord.se kanske är ledig men se till att ha alternativet sokord.se också för en del CMS (Content Management System) har svårt att länka med svenska tecken och en del gamla browsers har också problem).

Domänens historia
Kontrollera om domänen varit registrerad tidigare (det är vanligare än man tror) och se så att den inte använts till spam eller liknande, kan ge rejält med problem. Ett bra ställe att börja titta på är Internet Archive.

Bindestreck eller ej
En av de riktigt vanliga frågorna när man pratar om domäner och SEO är om det är bra med bindestreck i domänen. Frågan är alltså ska man välja brabilar.se eller bra-bilar.se. Ur renodlad SEO-synpunkt är det hugget som stucket, Google klarar av att hantera båda och förstår vad som är vad.

Internationella domäner vid internationell satsning
För Sverige är det som sagt bäst med .SE men vad händer om du vill satsa i fler länder? Ska du gå på en .COM för samtliga eller välja att ha en domän för varje marknad? Frågan är lite komplex för det beror också på dina möjligheter till länkar, unikt content etc men i nästan alla fall är det bättre att ha en domän för varje marknad. Satsar du i Danmark och Finland så se till att ha .DK och .FI.

Väg SEO-aspekter mot andra aspekter
Bara för att det är bra att ha huvudsökordet i domänen innebär det inte att man måste, om det är din företagspresentation som ska finnas på siten vill du förstås ha ditt varumärke. Visserligen skulle SJtåg.se fungera bättre än SJ.se för sökordet Tåg men det är ju inte anledning att välja den domänen i alla fall. Dessutom finns det ju inget som hindrar dig från att ta båda.

Ta en titt på Googles Keyword Tool
Innan du registrerar så ta en snabb titt på vad Googles verktyg för sökord säger. Du kanske helt misstolkat vad folk som vill hitta din produkt eller tjänst söker efter eller så kan du få andra bra uppslag eftersom Google föreslår sökord.

—

När du väl bestämt dig för vilket domännamn, under vilken/vilka toppdomäner och eventuella skyddsregistreringar.

- Stå då fast för dessa! (Meddela även anställda om beslutet).

Utan detta uttalade beslut, finns det annars risk för att ni låter er luras av Domänskojare som kontaktar er per telefon.

Peter Forsman driver bloggen Internetsweden och extra cred till Magnus Bråth på Sökmotorkonsult.se, som delat med sig av sina tips till inlägget.

Har du någon gång renoverat huset och bott i bygget samtidigt? Det är lite så jag känner mig för tillfället. Är inne i en period där jag testar extremt ny teknik som fortfarande är under stor utveckling.

Har precis laddat hem och installerat alfan av Fedora 13 som nu ligger ute för nedladdning. Läs om några av nyheterna på TechWorld Open Source.

Tyvärr lyckades jag inte trycka in live-skivan av KDE 4.4 på en CD eftersom filen var för stor (713 megabyte) så det fick bli en virtuell installation under KVM så här långt. I efterhand ångrade jag mig att jag inte gjorde installationen under VirtualBox istället eftersom den grafiska prestandan i KVM suger fett i jämförelse med VirtualBox där du kan åtnjuta hårdvaruacclererad 3d och andra godsaker. Tydligen ska Red Hat-projektet SPICE lösa biffen och då även ge grafiken en skjuts då du kör över nätet.

En typ av X-protokollet på steorider kan man säga. Får se hur pass väl det spelar med den nya multi touch-tekniken bara. Rapporter från utvecklare på Nokia säger att tekniken i Linux/X.org fortfarande inte är hundraprocentig och de rörliga ”bildbevis” av KDE4/Qt i kombination med multi touch körs på Windows (!!!) och inte Linux. (Läste ni förresten att Windows klarar av att köra 82 procent av alla öppna program?)

Ni som följer bloggen vet att jag också testat senaste alfan av Blender 2.5 och jag gillat det jag sett. Problemet var att när jag skulle börja koda 3d-miljön i Python så märkte jag att de implementerat Python 3 – vilket är smart eftersom det är förbannat onödigt att implementera ”gammal” teknik som Python 2.6 i en produkt som troligtvis kommer leva 10+ år framöver. Problemet är att Fedora 12 som jag använder bygger på Python 2.6 så jag kunde exempelvis inte använda operativsystemets bibliotek för att ansluta mig mot en MySQL-databas. Tror inte ens att MySQL-biblioteken ännu är portade till Python 3. Nu håller jag på att gå vägen via XML för att få in mina databasobjekt i Blender 2.5.

MySQL -> XML -> Blender.

Jag kommer kolla närmare på saken när jag fått igång en ”riktig” installation av Fedora 13 – den kommer nämligen med en parallell Python3-stack. Nu håller jag på att ladda ner DVD-skivan av Fedora 13 för att installera om min Mac Mini som har en ”broken” Fedora 12 för tillfället. ”Broken” i den bemärkelsen att bootloadern aldrig lyckades lägga sig på hårddisken. Troligtvis på grund av den EFI-mjukvara Apple använder istället för vanligt BIOS. Fungerade med DVD-installationen av OpenSUSE kan jag tillägga. Kommer även installera om en annan dator med Fedora 13 som har ett Nvidia-kort – jag är nyfiken på att se hur pass väl (eller dåligt) de öppna 3d-drivrutinerna fungerar.

3d-drivrutinerna får jag tillfälle att testa i något häftigt öppet spel, eller i Googles 3D-API O3D som jag laddat hem (1.3 gigabyte!!!) och lyckats kompilera för både Ubuntu 32-bitar och Fedora 64-bitar.

Jag har också haft tillfälle att testa Nepomuk för första gången i Fedora 13. Extremt häftigt projekt i KDE 4.4 där du kan tagga filer och sedan använda sökfunktionen för att få fram just de filerna oavsett var på hårddisken de befinner sig.

Mycket intressant som händer för tillfället alltså. Ska bli intressant att se om alla de bitarna kommer att falla på plats under 2010.

Fram tills dess bor jag på en byggarbetsplats.

Vill du få lite allmänna tips eller om du bara tycker det är lite kul att se när det går åt h-e för mig så följ mig på Twitter. http://twitter.com/nandersson.

Anmäl

Som ett led i Gnutikens uppmärksammande av Creative Commons visas den inspirerande filmen Us Now (IMDB Facebook) om hur tekniken stödjer fenomen inom direkt- och deltagandedemokrati. Efter filmen kommer Karl Jonsson från Creative Commons Sverige föreläsa om Creative Commons och dess fria licenser. Det var länge sedan jag kunde vara med men idag funkar det (äntligen!) ser fram emot kvällen. Gnutikens blogginlägg om ikväll.

Allt börjar kl 18 på Gnutiken, Övre Husargatan 27 (Göteborg)

För dom som har missat det så är Gnutiken ett fri programvara kooperativ i Göteborg som arbetar med allt från mjukvara till hårdvara och prylar till kurser, konsultering och support.

Nu är det dags för lite mainstream musik igen! Denna gång blir det pop/rock av en tysk stjärna som går under namnet babyPaul och har en mångsidig karriär i musikindustrin som låtskrivare, artist och producent. Han har medverkat i flera grupper och framträtt i världsstäder jorden runt och som producent har han flera gånger haft låtar på tyska topplistan.

BabyPaul är även namnet på hans senaste musikprojekt där han själv framträder som bandets frontman och första skivan Moodswings har släppts under Creative Commons och kan laddas ner fritt från Jamendo. Första låten är på tyska men resten av albumet är på engelska och andra låten Beautiful Girl har bl a använts i TV-serien Felicity.

Klicka på widgeten nedan för att lyssna eller besök babyPaul's sida på Jamendo för att tanka hem albumet.

[intressant?]

Nu ska det handla om kreationister. Inte i den bibliska bemärkelsen, utan kulturkreationister. Uttrycket får här beteckna en dogmatisk hållning, där all kultur härrör från en Skapare (av de troende ofta benämnd “kreatör“). Precis som de bibliska kreationisterna anser man det vara skaparens privilegium att bestämma över sin skapelse. Men i stället för en enda Gud tror kulturkreationisterna på ett stort antal skapare, om än en liten minoritet av alla människor, vars gemensamma vilja är möjlig att representera och uttolka genom institutioner.

Westander PR låg för två år sedan bakom profileringen av Stim som “musikskaparnas intresseorganisation”. Nu har samma PR-byrå även fått ett uppdrag av Klys och Copyswede.
Att dessa två paraplyorganisationer gemensamt har delat på en byråräkning presenteras nu som “ett nytt nätverk av kulturskapare” och som en satsning “unik i sitt slag”. Riktigt vad som är nytt och unikt är oklart, förutom namnet: Kulturskaparna.

Kulturskaparna består av 25 organisationer som organiserar och företräder över 50 000 upphovsmän och yrkesverksamma i Sverige. Alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare.

Det hela är så färskt att det inte ens finns någon webbsida, men säger sig företräda “alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare”. Observera åtskillnaden mellan musikskapare och musiker som Westander har hittat på för Stims räkning. “Musikskapare” är endast de som står som låtskrivare/kompositörer, inte de som framför barockmusik eller nytolkar gamla visor. De senare är bara musiker – de skapar inte musik utan reproducerar den bara – men de är ändå på något vis “kulturskapare”.
Ekvationen är inte helt lätt att hänga med i – särskilt inte när det visar sig att även musikförlagen (en grupp företag som också tillhör Stim) kan räknas som både musik- och kulturskapare. Skivbolagen står däremot på pappret utanför det hela.

Själv är jag en av de 50000 i vars namn “Kulturskaparna” nu talar, eftersom jag är ansluten till Stim. Alla som är medlemmar i Journalistförbundet, eller för den delen i Sveriges Arkitekter, räknas också in i siffran. Representationen går alltså via Klys medlemsorganisationer och Copyswedes.

Parallellt med att Westander började lansera den kulturkreationistiska retoriken för två år sedan (2008), kom moderaterna med ett nytt kulturpolitiskt program. Copyriot noterade då den systematiska användningen av “kulturskapare” som begrepp:

Redan ordvalet “kulturskaparna” – i kontrast till exempelvis “kulturutövarna” eller “de kulturellt yrkesverksamma” – antyder att det är “produktiva” sysslor som premieras, snarare än kulturella upplevelser.

Även i mitt manifest (slutet av § 28) har jag uttryckt min tveksamhet mot hur uttryck som “kreatörer” eller “kulturskapare” premierar sådana verksamheter som resulterar i “verk”, på bekostnad av mer flyktiga kulturformer.

Behovet av att ständigt producera fler verk, som om det rådde akut brist, framstår som den outtalade utgångspunkten. Urvalet ur ett överflöd, verkens konkreta kopplande till tid och rum, är däremot ingenting som premieras. Dj:s och festarrangörer, curatorer och gallerister – de kan visserligen erkännas som kulturellt värdefulla hantverkare, men ändå inte som “kreatörer” eftersom deras insatser inte resulterar i egna “verk”.

Här började jag inse att detta inte alls blir en kort, snärtig bloggpost. Nej, nu lutar det åt en kulturpolitisk begreppshistoria!

Begreppet “kulturskapare” har inte fått allmänt genombrott i den kulturpolitiska begreppsapparaten förrän under den sittande borgerliga regeringens tid. Så lyder min preliminära slutsats.

Några snabba sökningar på riksdagens hemsida antyder att det främst är moderaterna som i motioner har talat om “kulturskaparna” under de senare decennierna. En hypotes är att det uppstod på 1970-talet som motvikt till det mer vänsterpräglade “kulturarbetarna”.

När jag söker efter kulturskapare bland de propositioner som regeringarna har lagt sedan 1970-talet är det ganska tomt. Vad som däremot kan hittas är en del formuleringar om kulturskapande, vilket inte sällan syftar aktiviteter inom föreningsliv och studieförbund. Värt att citera i sammanhanget är 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen, från Thorbjörn Fälldins borgerliga regering:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Del har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för atl underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Något för PR-fronten “Kulturskaparna” att begrunda, kanske.

Inte heller 1980-talets regeringar talar om “kulturskapare” som en kategori av människor. Ett undantag som jag lyckas hitta är Prop. 1984/85:1 om regionmusikens omorganisering. Där skriver regeringen om “musiker, lärare och andra kulturskapare”. En intressant kontrast mot hur begreppet används idag, där det antas vara självklart att den som leder en ensemble kommunala musikskolan inte “skapar” något.

Framför allt moderater har genom årens lopp fortsatt att skriva motioner om “kulturskaparna”, men det är först under sittande regering som begreppet ges inträde i en officiell vokabulär. Sommaren 2007 lanserade folkpartiet ett kulturpolitiskt programförslag där “kulturskapare” användes flera gånger, men där det mer etablerade begreppet “konstnärer” ändå användes flitigare. Moderaternas kulturprogram från 2008 lät dock “konstnär” inskränkas till bildkonsten, medan “kulturskapare” gjordes till standardbegreppet. Så kom tendensen också att bli i Kulturutredningen (SOU 2009:16), vars direktiv (Dir. 2007:99) hade talat om “konstnärer och kulturskapare”, två ord som utredarna kom att förklara som synonymer:

I tidigare utredningar har begreppet konstnär använts för att beskriva grupper som haft sin utkomst inom skilda konstnärliga områden. Ett annat begrepp som frekvent använts och i princip avsett samma sak är kulturarbetare. I ett historiskt perspektiv, vilket vi i kommande avsnitt ska diskutera, har kulturskapare, ofta benämnd som konstnär, kopplats till en föreställning om att vara skapare av god konst, ofta liktydigt med subventionerad kultur. Vi kommer inte att lägga in några värderande omdömen i begreppet utan kulturskapare är för oss namn på yrkesgrupper som återfinns såväl som anställda inom offentlig- och privat sektor, eller som entreprenörer och företagare.

Fordom välanvända begrepp som helt tycks ha fallit bort från politiken är “kulturutövare“, “konstnärliga yrkesutövare” och “kulturarbetare” – trots att det senare borde klinga ganska bra ihop med arbetslinjen.

För övrigt har talesmannen för “Kulturskaparna” som användarnamn på Twitter valt “Content_is_King“. På allvar. Det säger någonting om kulturkreativisternas syn på kultur.

Uppdatering 1: Några timmar efter att ovanstående inlägg hade postats kom en debattartikel i SvD. “Kulturskaparna” säger ingenstans vad de vill. Närmast kommer de i följande stycke:

Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.
Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät.

De vill med andra ord ha sagt att det inte ska vara okej att leverera en nättjänst, utan att samtidigt erbjuda särskilda gräddfiler för visst “content“? På annat sätt är det svårt att tolka texten. Men varför det skulle vara just Comhem och Telia som skulle förpliktigas att utveckla dessa tjänster, det sägs aldrig. Är det hyresvärdars plikt att skapa en marknad för dammsugarförsäljare?

Annars är det mest stora ord som inte håller för tillämpning. Westander PR har tydligen beställt en Sifo-undersökning där folk föga förvånande kryssat ja och inte nej på frågan om “de som skapat exempelvis texter, bilder, filmer och musik ska få ersättning när deras material används via internet.” De ska “få betalt i proportion till användningen av deras verk”.
Med andra ord: varje gång någon får den här bloggposten till sin RSS-läsare och varje gång någon läser mina Twitterinlägg så ska jag få betalt!

Uppdatering 2: Okej, de har visst en webbsida ser jag nu. Hittar via Sami till följande seriösa adress: http://kulturskaparna.com.space2u.com/ – men Copyswede har även registrerat Kulturskaparna.com. Och så fejjan på det.

ffmpeg2theora är ett enkelt textbaserat verktyg för att konvertera ljud till OGG Vorbis och video till OGG Theora.

OGG är ett modernt multimediaformat baserat på öppen källkod och är helt licensfritt till skillnad från gamla och inhemska format som MP3 och WMA. Vill ni fördjupa er vidare i OGG kan ni läsa mer om det här:

• Vorbis.com FAQ
• Theora.org FAQ

Anledningen till att jag föredrar verktyget ffmpeg2theora är att man i stort sett bara behöver ett litet enkelt kommando för att konvera ljud och video:

ffmpeg2theora <fil>

Det går även att välja kvalité på ljudet och videon med flaggorna "v" (video) och "a" (audio):

ffmpeg2theora -v 8 -a 5 <fil>

Kvalitén på OGG Vorbis mäts i en skala mellan 1 och 10, där Q5 kan jämföras med en MP3 på 192Kbit/s. Hur kvalitén gällande OGG Theora mäts framgår tyvärr inte via manualen för ffmpeg2theora.

Som bilden ovan visar konverterade jag videon "Rocket Skates" med Deftones (Finns att ladda hem gratis), det är en QuickTime video i HD-kvalité som ligger på 314 MB, när jag konverterade den till OGG hamnade den på 162 MB med samma kvalité.

Installera ffmpeg2theora

Paketet ffmpeg2theora finns tillgängligt via förrådet och installeras enklast via terminalen med kommandot:

sudo aptitude install ffmpeg2theora

För mer utförlig information om ffmpeg2theora finns i vanlig ordning manualen tillgänglig via terminalen:

man ffmpeg2theora

Skolverket har tagit fram en enkel guide för hur Creative Commons kan användas. Det är Alma Taawo från Länkskafferiet som står bakom arbetet med att ta fram guiden. Guiden är tänkt att vara till för skolmiljö men kan mycket väl användas av alla som vill veta mer om hur Creative Commons fungerar. Ladda ner Creative Commons – en guide

Ännu mer nyheter om detta kommer från Clever Sheep som berättar att Alastair Creelman arbetar med att översätta texten till engelska.

Genom Farmor Gun och Mattias Bjärnemalm kommer den här klippet där Viviane Reding, EU Commissioner for Telecoms and Media, håller Ludwig Erhard Lecture 2009 i Bryssel.

Här är texten från klippet

It is necessary to penalise those who are breaking the law. But are there really enough attractive and consumer-friendly legal offers on the market? Does our present legal system for Intellectual Property Rights really live up to the expectations of the internet generation? Have we considered all alternative options to repression? Have we really looked at the issue through the eyes of a 16-year-old? Or only from the perspective of law professors who grew up in the Gutenberg Age? In my view, growing internet piracy is a vote of no-confidence in existing business models and legal solutions. It should be a wake-up call for policy-makers.

Hela talet som pdf finns här.

Boken ”Så fungerar Wikipedia” av Lennart Guldbrandsson ligger numera under en fri licens (CC-BY-SA) . Den finns som pdf här, på Wikisource här och som redigeringsbar text här. Det här är ytterligare ett steg för att göra Wikipedia mer förståeligt för allmänheten. Sprid länkarna till alla som kan ha nytta av dem!

Enligt ett mail jag har fått har den här boken fått igång Wikisource igen. Troligen handlar det om att författaren är vid liv, att boken har någon slags koppling till nutiden, och att det finns ett klart syfte med att få boken klar. Många andra böcker ligger på Wikisource för att de är gamla och ingen tjänar några pengar på dem, därför att målgruppen är ganska smal. Kan vi däremot få in lite böcker som är mer aktuella kanske Wikisource kan få fart och bli ett bra ställe för etablerade författare att synas på. Birger Sjöberg har redan gjort det. Varför inte fler?

Alla känner till Gaia-hypotesen, lanserad av James Lovelock på 1970-talet. Den går ut på att vår planet praktiserar negativ feedback för att upprätthålla homeostas enligt den klassiska cybernetikens principer. Enklare uttryckt: jorden är en organism. Nyligen populariserades Gaia-hypotesen på nytt genom världens dyraste film.

Några har säkert hört om motsatsen: Medea-hypotesen som lanserats av Peter Ward, bland annat i en bok som blev hyfsat uppmärksammad förra året. Här handlar det tvärtemot om positiv feedback – det som eskalerar processer över de trösklar som omöjliggör ett hållbart system. Flera gånger tidigare har biologiska processer varit nära att utplåna allt liv på planeten och förr eller senare kommer det vara biologiska processer, inte något yttre ingrepp, som sätter definitiv punkt för all biologi.
Steven Shaviro sammanfattar i en oerhört intressant post från förra året, “Against Self-Organization“:

Most of the mass extinction events in the fossil record, Ward says, were caused by out-of-control life processes — rather than by an external interruption of such processes, such as the giant meteor hit which supposedly led to the extinction of the dinosaurs at the end of the Mesozoic. The great Permian extinction, for instance — the most catastrophic of which we have knowledge, in which 90% of all species, and 99% of all living beings, were destroyed — was caused by “blooms of sulfur bacteria in the seas”, which flourished due to greenhouse heating and poisoned the oceans and the atmospheres with increased concentrations of hydrogen sulfide, which is extremely toxic.

Svavelvätebakterier lyckades alltså ta kål på 99 % av jordens varelser, enligt Peter Ward –även om nu påstås råda enighet bland forskarna om att det visst var en extern källa i form av ett meteoritnedslag som dödade dinosaurierna.
Vidare menar Peter Ward att det finns belägg för att den samlade biomassan har minskat sedan den kambriska explosionens dagar. Även den biologiska mångfalden menar han har gått tillbaka. Dessa idéer är fascinerande just för att de ter sig så kontraintuitiva. Blotta tanken på att det biologiska livet i allmänhet inte rör sig framåt ter sig hädisk. Trots att dess formella konsekvenser för mänskliga samhällens organisering borde vara noll, skär den sig ändå både med tanken på kontinuerlig ekonomisk tillväxt.

“Att ifrågasätta Gaia-hypotesen”, skriver Steven Shaviro, “är att ifrågasätta vår samtida tro på självorganiserande processer och system”. Tro står för någonting kvasireligiöst. Efter att upplysningens stora berättelser om allmänt framsteg tappat fart, tenderar vi att sätta vår tilltro till självorganisering och emergens. Det gäller för den frihetliga vänstern i samma grad som för den libertarianska högern. Mest av allt gäller det för hyllningar till nätets möjligheter. Vi behöver inte gå så långt som till Kevin Kellys idé om “The Technium”, utan det räcker med att ta en titt på något av allt det som sagts om Wikipedia.
Bara en riktigt korkad cyberdefaitist skulle i Medea-hypotesen ana ett möjligt argument mot exempelvis fri mjukvara. Men kritiken av “självorganiserade system” implicerar andra sätt att vara för. Det duger inte att hylla någonting bara för att det ser emergent ut, för det utesluter inte att det som skapas går vidare till att förstöra sig själv och dra annat med sig i kollapsen.

Allra mest tilltalande i Medea-hypotesen, även om den bara skulle stanna på nivån av ett tankeexperiment, är uppgörelsen med humanismen. Gaia-hypotesen framställer människor som separata från planetens annars självkorrigerande mekanismer. Civilisationen tenderar att ställas mot Naturen. Medea-hypotesen låter däremot människorna fortsätta vara en del av naturen, vilket inte ursäktar destruktiva beteenden men inte heller gör dem metafysiskt unika. Nicklas Lundblad drog intressanta slutsatser utifrån detta, men helt andra tolkningar förefaller också möjliga. Men vad jag just nu vill efterlysa är inte så mycket det planetära perspektivet, som tankeexperiment i linje med vad Steven Shaviro antyder: Vad återstår om vi rensar ut varje moralisk rest ur tanken på “självorganiserade system”?

IPRED-målet där fem bokförlag kräver användaruppgifter från bredbandsbolaget Ephone kan komma att gå vidare till EU-domstolen eftersom tillämpning av IPRED kanske strider mot datalagringsdirektivet

Dessutom argumenterar Ephone att bokförlagens krav strider mot Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

DN och SvD.

Martin Aagård sågar läsplattorna. En underhållande text som bör läsas. Slutdomen skoningslös:

Med största sannolikhet är läsplattan den största återvändsgränd som den skrivna texten befunnit sig i sen den sista gotländska runstenen ristades någon gång på 1600-talet.

Eller om jag formulerar mig så att ungdomarna förstår: Det är som internet utan uppkoppling.

Själv ska jag inte ge mig in diskussionen om läsplattor just nu – jag har gjort det förr och väntar nu på att Rick Falkvinge ska skriva sin utlovade uppföljning om “bokförlagens förestående undergång” för nästa tillfälle att anmäla avvikande uppfattning.

En grej bara. Filerna som säljs till dessa läsplattor är fria att kopiera (vilket ju är lagligt inom ramarna för en privat sfär, hur den nu definieras – jämför gärna med förra inlägget om hur “hushåll” avgränsas av lagen). Men de ska vara “vattenmärkta”, så att förlagen ska kunna se vem som köpt originalfilen om den börjar spridas vind för våg. Inte för att det skulle vara brottsligt att ha köpt en fil som någon sedan piratkopierar, men okej.

Men nu ska även Göteborgs stadsbibliotek “låna ut” (kopiera) filerna till de låntagare som äger egna läsplattor. Då blir det bibliotekspolitiskt intressant, tycker jag. För vad händer om en vattenmärkt fil från biblioteket råkar hamna i en torrentsvärm, och förlaget upptäcker saken?
Förlaget kommer då att höra av sig till biblioteket och vilja ha låntagarens personuppgifter. Kommer biblioteket att lämna ut dessa vid varje förfrågan? Eller kommer det bli ett informationsföreläggande à la Ipred? Kan ett sådant riktas mot bibliotek? Har biblioteken tänkt igenom vad det innebär att traska ut på det rättsliga stridsfält där internetoperatörerna idag befinner sig? Kommer de vara beredda att stå upprätt?

Jag är mycket nyfiken på att få veta mer om hur det ligger till med dessa frågor.

Jag har aldrig gillat Notify-OSD, mestadels på grund av avsaknaden av stöd för knappar, vilket är en funktion jag uppskattar. Men Notify-OSD är ju onekligen mycket snyggare än det gamla libnotify.

I och med Lucid tänkte jag ge Notify-OSD ett nytt försök, men jag blev ganska raskt förvånad över att man fortfarande inte ordnat positionen av Notify-OSD. Som bekant hamnar ju notifikationerna ganska långt ner under panelen, vilket enligt många (Inklusive mig) är en bugg, men tydligen är det ett medvetet val har jag kommit fram till efter lite research. Läs mer om det på Launchpad.

Som tur är finns det andra som tröttnat på det rent av korkade val av position, en av dessa användare är Julien Lavergne som har släppt en patch som återställer positionen av Notify-OSD, precis som den var i Jaunty.

Patchen finns tillgänglig för Karmic men fungerar lika bra för oss med Lucid.

Installera den patchade versionen av Notify-OSD

Den patchade versionen finns tillgänglig via Julien Lavergnes PPA-förråd:

64-bit versionen:

notify-osd_0.9.24-0ubuntu2~gilir1_amd64.deb

32-bit versionen:

notify-osd_0.9.24-0ubuntu2~gilir1_i386.deb

Innan du installerar paketet behöver du avinstallera den nuvarande versionen av Notify-OSD. Detta gör du enklast via terminalen:

sudo aptitude remove notify-osd

Installera sedan paketet genom att dubbelklicka på filen. Det går även bra att installera paketet via terminalen:

sudo dpkg -i <Sökväg>/<Paketnamn>

Att tänka på om du använder Ubuntu 10.04

Om du använder Lucid kommer uppdateringshanteraren att vilja uppdatera till den nyare versionen som finns tillgänglig i Ubuntus förråd, detta löser du genom att låsa paketet via pakethanteraren Synaptic.

1.) Öppna Synaptic under System / Administration / Pakethanteraren Synaptic.

2.) Sök efter paketet notify-osd, lås paketet via menyn Paket / Lås version.

Om du använder den textbaserade pakethanteraren Aptitude kan det vara en god idé att låsa paketet även där, detta gör du enkelt med kommandot:

sudo aptitude hold notify-osd

För att låsa upp paketet använder du kommandot:

sudo aptitude unhold notify-osd

Att tänka på om du använder Ubuntu 9.10

Om du vill vara säker på att du av misstag inte ska råka installera en eventuell framtida uppdatering av Notify-OSD från Ubuntu, kan du låsa paketet. Det gör du med ovan skrivna instruktioner för Lucid.

Simon Larsson har gått ut med nyheten att det nu är möjligt att slå på statistikfunktionerna på din IDG-blogg och det är minst sagt intressant läsning.

På den här bloggen framgår det att Linuxlägret står för 22.6 procent av besöken – eller nästan var fjärde läsare. Windows XP är enskilt störst med 28.7 procent men näst största enskilda operativsystem är Ubuntu med 13.5 procent. Efter Ubuntu kommer Windows 7 med 10.1 procent – fler än Windows Vista som står för 6.0 procent.

Vad jag däremot är nyfiken på är vad som döljer sig under den extremt stora posten ”Okänd” som står för 27.3 procent.

Var fjärde kör Linux. Ubuntu leder Linuxligan – stort.

Anmäl

För er som gillar svängig funk med inslag av reggae, ska, blues och rock så rekommenderar jag franska gruppen Goo Goo Cluster. Gruppen har framfört och spelat in album sedan 1998 och lade 2006 upp ett album med samma namn för fri nedladdning från Jamendo. Resultatet är ett 34 minuters mästerverk inom genren med sånger på både engelska och franska.

Som vanligt är det bara att klicka på widgeten nedan för att lyssna och ni kan besöka gruppens sida på Jamendo för att tanka hem.

[intressant?]

Det suger lite i bloggtarmen när man märker att det var ett tag sedan något hände här. Jag har missat massa bra chanser att skriva om väldigt spännande saker, men jag har helt enkelt inte tid. För att ingen ska tro att jag glömt internet vill jag här ändå berätta lite om vad jag styr med egentligen.

Under våren har jag fortsatt läsa, nu vid Rättssociologiska enheten vid Lunds universitet. För den uppmärksamme läsaren är det också hemvist för forskningsprojektet Cybernormer som jag är engagerad i. Idag bloggar jag förövrigt om “Internet som demokratisk arena och rättighet“, om olika sätt att se internet som en mänsklig rättighet.

Parallellt med det har jag också fått ett väldigt roligt och stimulerande undervisningsuppdrag, då jag är huvudlärare för kursen Nätkulturer vid Uppsala universitet. Det är en kurs som går på vår- och höstterminerna och har som huvuduppgift att överbrygga eventuella kunskapsklyftor kring internet. Med hjälp av vetenskapligt kopplad diskussion försöker vi fördjupa kunskapen om vad internet är och hur man kan se på nätet, oavsett vilken bakgrund man själv har.

Dessutom har jag fått i uppdrag att skriva en bok om ungas nätvanor. Jag kommer nog skriva mer om det här allteftersom arbetet fortskrider, men tanken är att helt ovärderat beskriva ungdomars egen syn på vad de styr med på nätet och hur viktigt internet är för dem. Planerat boksläpp är tidig höst i år.

Vid sidan om det fortgår arbetet med Juliagruppen och därtill relaterade projekt. Juliagruppen är precis i uppstart av ett spännande projekt som kommer pågå ett halvår, och som borde offentliggöras nu i veckan. Werebuild/Telecomix håller parallellt med det på med ett omfattande arbete med att kartlägga svenska politikers inställning till Datalagringsdirektivet.

Kort och gott, även om jag inte bloggar så styr jag med internetrelaterade (och positiva!) saker mest hela tiden. Om man pallar med en del familjerelaterat babbel så är mitt twitterflöde helt klart att rekommendera om man vill ha bättre koll på vad som händer just nu.

Internet som mänsklig rättighet är en tanke vi på Cybernormer bollar med emellanåt, såväl här i bloggen som vid mer köttsliga sammankomster. Det har då kanske framförallt rört det skolprojekt som så sakteligen börjar växa fram, där tanken är att underlätta för barn i den Indiska delstaten Kerala att få tillgång till internet som ett led i deras skolundervisning. Allt med stöd av artikel 13 i Barnkonventionen, en av FN:s nio konventioner om mänskliga rättigheter:

1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga
(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller
(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Vi har också berört ämnet när vi talat om nätpolitiska rörelser, såsom de svenska nätaktivisternas pågående fokusförändring och kinesiska upprop med krav på nätfrihet och öppenhet liksom att den franska författningsdomstolen ser internet som en “fundamental rättighet”. Bland de saker vi inte behandlat på bloggen är hur länder väldigt nära oss erkänt internet som en lagstadgad rättighet.

Idag släppte BBC News en nyhet om en stor undersökning som gjorts om hur människor uppfattar internet. 27000 personer från 26 länder har tillfrågats, och av dem menar närmare 80 procent att internet bör vara en mänsklig rättighet. Artikeln citerar Hamadoun Toure från Internationella Telekomförbundet (ITU):

“The right to communicate cannot be ignored. The internet is the most powerful potential source of enlightenment ever created. [Governments must] regard the internet as basic infrastructure – just like roads, waste and water. We have entered the knowledge society and everyone must have access to participate.”

Det är någonstans här som både vårt egna Networking@Schools och Iran-relaterade projekt som nyhetstjänsten DailyNiteOwl hakar på, och visar på en internationell trend i hur internet nu är ett led i en pågående demokratiseringsprocess. Jag har förövrigt själv berört det i debattartiklar kopplat till händelserna i Iran där jag hävdat att “demokrati inte kan finnas utan frihet till information, kommunikation och samtal“.

Att få in internet i ett politiskt MR-sammanhang förbereds också på flera håll. Piratpartiets europaparlamentariker Christian Engström formulerade i slutet av  november ett upprop för en “Internet Bill of Rights” med huvudkravet att Europakonventionen om skydd av mänskliga rättigheter också ska innefatta internet. Det skulle i så fall lite krasst innebär att tillgång till internet inte skulle få begränsas, vilket i sin tur skulle kullkasta lagar som hotar att stänga av medborgare från internet. Även det internationella och mycket arbetssamma projektet Internet Rights and Principles Coalition har samma ambitioner. De har som uttryckt målsättning att gemensamt i ett pågående samtal översätta och transponera FN:s konvention om mänskliga rättigheter till ett mer internetionaliserat sammanhang, så att den både passar och kan vara verksam i en digital kontext.

Som bonus så här i slutet av inlägget vill jag också uppmärksamma en väldigt tänkvärd film. Avsändare är Human Rights Watch, och temat är hur internet används i rapportering av brott mot mänskliga rättigheter.

Spara och/eller dela med dig:

Tidigare bloggade jag om att Docky separerar från GNOME Do, även fast dom två projeketen separerat och utvecklats oberoende av varandra, har den tidigare versionen av Docky fortfarande funnits kvar i GNOME Do.

Men igår i bzr-förrådet skeppade man ut en ny version av GNOME Do, där alla spår med Docky är borttaget. När Docky försvinner helt från GNOME Do i Ubuntus förråd har jag ingen aning om, men med all säkerhet är det bara Lucid som berörs.

För er som använder Docky finns programmet numer i Ubuntus förråd från och med Lucid och i vanlig ordning finns det även tillgängligt via Launchpad.

I slutet av januari lanserade Apple sin omtalade läsplatta, Ipad. Bara en vecka senare berättar Dagens Nyheter att man planerar en version av tidningen just för läsplattor.

”Utmaningen blir att få med sig läsupplevelsen från papperstidningen till den digitala världen”, förklarar DN:s Nils Öhman för Medievärlden. Som av en händelse berättar han detta samma dag som hans chefredaktör Gunilla Herlitz varslar över 100 DN-anställda.

Det låter bra DN, men det är så fel tänkt

Perfekt tajmat av Dagens Nyheter, eller hur? Avveckla det gamla och satsa på det nyaste nya! I ny, slimmad kostym rider tidningen mot en ljusnande digital framtid! Och på köpet får man med sig ”unga läsare”, som ju självklart föredrar en blank och fin läsplatta framför vanligt papper. Det låter bra. Men det är så fel tänkt.

För att förstå hur fel tänkt läsplatte-DN är behöver man inte gå längre än till en drygt ett år gammal artikel i Dagens Nyheter (!). Den 10 december 2008 kunde man läsa på DN Debatt, att ”Tidigare var artikeln som trycktes i tidningen slutprodukten i det journalistiska arbetet. Nu är den i stället början i en dialog med läsekretsen.”

Läs artikeln – den är lång men det är den värd. Och gör det nu, jag kan vänta. I den texten finns insikten att nyhetsmediernas sekelgamla affärsmodell, att investera i produktion av nyheter och sedan tjäna tillbaka pengarna på att kontrollera distributionen och ”läsupplevelsen” (Nils Öhmans uttryck) inte kan fungera längre. Skribenterna Arne Ruth, tidigare chefredaktör för DN, och frilansjournalisten Bjarne Stenquist, luftar idén att låta Google ta över tidningarnas annonsförsäljning och distribution, och även om det inte behöver vara den ideala lösningen talar ändå allt för att det är i den riktningen utvecklingen kommer att gå.

Man har bara ersatt tryckplåten med ett ”Spara som HTML”…

Om mediehusen vill fortsätta vara relevanta måste de släppa föreställningen att de kan kontrollera hur deras material sprids och hur mottagarna tar del av det. Dagens Nyheter som läsplatta är samma förlegade affärsmodell som i dag, man har bara ersatt tryckplåten med ett ”Spara som HTML …” och hoppas att framtiden därmed infinner sig. Det gör den inte.

Dagstidningsbranschens ständige revolutionsförespråkare Joakim Jardenberg har FÖRSTÅS också resonerat kring detta. Jag lämnar sista ordet till honom, för jag tror inte att det kan sägas bättre:

”Vi såg oss som slutproducenter, och vi köpte distributionen för dyra pengar. Nu är varje läsare ett potentiellt tidningsbud (om vi gör materialet spridbart) och en medarbetare (om vi aktivt gör vår produkt till ett arbetsmaterial).”

Gnutikens torsdagsfilm visas denna vecka redan på onsdag. I samband med visningen av Us Now kommer Kalle att finnas på plats och prata om Creative Commons.

Tid och plats: Onsdag den 10 mars, 18.00, Gnutiken, Övre Husargatan 27 i Göteberg.

Så mycket har sagts av andra om avdragskarusellen och jag tänker inte tråka ut någon, allra minst mig själv, med siffror. Kloka saker som redan har sagts tänkte jag inte upprepa. Framför allt tänker jag inte ge mig in i den pseudodebatt där man antingen är “för hushållsnära tjänster” eller “mot”. Frågan är om staten ska ge en särskild skatterabatt på betalningen för en viss grupp av tjänster. Rabatten fungerar i praktiken som en subvention, även om man kan diskutera huruvida den i formell mening är det. En klar parallell finns i frågan om avdragsrätt för kultursponsring, en typ av subvention som väcker stora frågor om vad som räknas som “kultur”.

Vad jag intresserar mig här är varken tjänsterna i sig eller skattesatserna, utan begreppet “hushållsnära”. Formellare uttryckt i Skatteverkets vokabulär: “hushållsarbete” (RUT) som tillsammans med “ROT-arbete” utgör den avdragsgilla kategorin “husarbete“.

Hushåll är ett sådant ord vars innebörd tycks ha förskjutits över seklernas lopp. Närmare bestämt har det skett ett förtingligande. Om vi konsulterar SAOL (1932) förklaras hushåll i första hand som en verksamhet:

1) värksamheten eller förhållandet att förestå hus och hem och sörja för anskaffande av medlen för familjens och husfolkets uppehälle; hushållning; särskilt om den värksamhet som består i hemmets skötsel och i synnerhet anskaffande av födoämnena och tillredning av födan

Ordet hushåll har också använts i en allmännare bemärkelse om alla de processer som handlar om att hushålla (med knappa resurser). Utifrån dessa definitioner blir uttrycket “hushållsnära tjänst” närmast en tautologi. Om hushåll inbegriper försörjning, som SAOB:s definition angav, kan man också fråga sig vilka tjänster som inte är hushållsnära.
Först på tredje plats anger SAOB en betydelse av “hushåll” som ligger närmare en samtida politisk tillämpning. Betydelsen kretsar kring härden och den grupp av människor som fyller sina magar med mat därifrån:

3) konkret: hem med särskild tanke på den värksamhet som åsyftar hemmets skötsel och i synnerhet anskaffande och tillredning av födan; hem med egen mathållning; ofta särskilt med tanke på eller övergående till att beteckna sammanfattningen av de personer som tillhöra hemmet eller (regelbundet) intaga sina måltider där.

Varför ska det vara förmånligare att hyra hem en kock än att köpa mat från en restaurang, frågar sig Anna Ardin. Att subventionera hushållsarbete genom skatteavdrag innebär i praktiken att sysslor styrs till hemmets sfär. Isobel skriver:

det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.
Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem?

Ändå är det inte fullt så enkelt som att avdragen gynnar allt som görs inom hemmets fyra väggar, på bekostnad av allt som sker utanför. Allt som sker i hemmet är inte en del av hushållet, skattetekniskt betraktat. Datorer är exempelvis inte del i hushållet, eftersom datorsupport inte kan dras av som hushållsnära tjänst. Över huvud taget tycks hushållsbegreppet ha en slagsida mot manuellt kroppsarbete. “Hyra av städrobot ger inte rätt till skattereduktion”, upplyser Skatteverket.

Hushållsnära antyder att tjänsterna inte behöver vara en del av hushållet, bara i närheten. Ordvalet kan tolkas på minst två sätt. Antingen antyder det en norm om att ett hushåll i normalfallet består i sysslor som utförs av en kärnfamilj, så att det som görs av inhyrd personal inte är hushållssysslor utan bara hushållsnära.
Eller så förstår man närheten i geografiska termer. Jag har en cykelverkstad på bottenplanet i mitt hus, den är alltså hushållsnära – men såvitt jag förstår får jag inte göra avdrag för cykelreparation. “Putsning av matsilver ger rätt till skattereduktion”, däremot, “förutsatt att arbetet utförs i bostaden”.

Gällande lagtext definierar det hushållsarbete i sju punkter:

1. Städarbete eller annat rengöringsarbete som utförs i bostaden.
   
2. Vård av kläder och hemtextilier när vården utförs i bostaden.
   
3. Matlagning som utförs i eller i nära anslutning till bostaden.
   
4. Snöskottning som utförs i nära anslutning till bostaden.
   
5. Häck- och gräsklippning samt krattning och ogräsrensning som utförs på tomt eller i trädgård i nära anslutning till bostaden.
   
6. Barnpassning som utförs i eller i nära anslutning till bostaden samt lämning och hämtning till och från förskola, skola, fritidsaktiviteter eller liknande.
   
7. Annan omsorg och tillsyn än barnpassning som en fysisk person behöver och som utförs i eller i nära anslutning till bostaden eller i samband med promenader, bankbesök, besök vid vårdcentral eller andra liknande enklare ärenden.

Lagen opererar med tre grader av närhet, vad gäller hushållets förhållande till bostaden. Vissa sysslor måste utföras i bostaden, inomhus. Andra sysslor går även an att utföra i trädgården. Enligt en strikt tolkning av lagen får man dock inte göra avdrag för att hänga tvätt utomhus.
Slutligen finns det en intressant kategori av sysslor som kan definieras som hushållstjänster trots att de sker på helt annan plats än hemmet. De kan dock inte utföras ensam utan endast i sällskap med någon som är antingen ett barn, en gamling eller en sjukling. Att betala någon för att lämna och hämta barn på dagis eller ridskola är avdragsgillt, men bara om det är en effektiv transport – om tjänstefolket stannar till på vägen för att leka på en lekplats vill staten inte längre subventionera arbetstiden. Möjligtvis om lekplatsen ligger “i nära anslutning till bostaden”. Jag antar att prejudikat saknas.
Barnpassning ska ske i hemmet och när barn inte är i hemmet så är de på “fritidsaktiviteter” mellan vilka de ska transporteras. Gamlingar får däremot gå på promenader, ledsagade av statssubventionerat tjänstefolk. Men de får inte hämtas och lämnas på nöjen, utan bara utföra “enklare ärenden”. Det är en smula kuriöst att lagtexten exemplifierar med bankbesök. Vi vet ju alla att gamlingar inte klarar av att använda internetbank! Den som skulle behöva hjälp med att använda internetbanken, eller att gå en allmän datorkurs, får dock inte dra av den eventuella kostnaden.

(Fast nu sa Isobel till mig igår att det tydligen finns planer på att utvidga avdragsrätten så att även datorsupport räknas som en del av hushållet. Det skulle tvinga Skatteverket till en nya gränsdragningar för vad som är ett hushåll i ett distribuerat nätverk. Jämför även med min posthumanistiska kritik av Radiotjänst.)

Ali Esbati skriver om hela grejen under den intressanta rubriken “Subventionerad avmodernisering“. Är det antimodernism att införa avdragsrätt för tjänster som sker i hemmet? Ja och nej, skulle jag säga. Här kan vi verkligen tala om upplysningens dialektik.
Traditionellt har det betraktats som en typisk modernisering att överföra en allt större del av matlagningen till industrier som tillverkar halvfabrikat. En skattepolitik som beskattar djupfryst men tillåter avdrag för en kokerska är då utan tvivel avmoderniserande.
Å andra sidan är kärnfamiljen som hushållsenhet en högst modern företeelse. Modern betyder i sammanhanget att kärnfamiljen kan kopplas samman med urbanism, industrikapitalism och hela den borgerliga uppdelningen av världen i en privat och en offentlig sfär. Förmoderna samhällen har hållit hus på en stor mängd andra sätt, som i hög grad varit mer kollektiva. Man kan exempelvis turas om att ta hand om varandras barn.
Ingenting säger att en modern praxis nödvändigtvis alltid måste vara mer effektiv än en förmodern. Att laga mat och uppfostra barn inom så pass små enheter som kärnfamiljer är uppenbart mer resurskrävande än att hjälpas åt. Och att trixa med avdrag är ofantligt mycket krångligare än att tillämpa den medeltida skattekonstruktionen “härdskatt“: en skatt per eldstad. Även om härdskatten knappast kan kallas för progressiv, gav den klara incitament för större hushåll än bara två vuxna plus barn.

Kärnfamiljen befinner sig idag i kris. Konstruktionen är inte anpassad för att både mannen och kvinnan ska lönearbeta. Krissymptomen har visserligen lindrats genom att en rad institutioner, skattefinansierade eller på en öppen marknad, tagit över sådant som inte behöver göras i hemmet. Dagis är det kanske viktigaste exemplet på en sådan modern institution. Men det räcker inte. Vi jobbar alldeles för mycket, avlönat och oavlönat, de flesta av oss.
Subventionerade hushållstjänster kan ses som en ytterligare form av institution som håller kärnfamiljen intakt – för den lilla klick som har råd – genom att lagen befäster en skarp gräns mellan hushållets insida och utsida. För att korsa gränsen gäller F-skattsedel som pass. Att däremot konstruera andra slags hushåll, eller allianser för ömsesidig hjälp mellan hushåll, är ingenting som uppmuntras. Vad händer med möjligheterna för en oavlönad barnomsorg som överskrider kärnfamiljens ramar? Här finns många frågor att ställa, inte minst vad gäller tillgång till rum.

Bilden längst upp i inlägget föreställer Hestia, den husliga härdens gudinna i antikens Grekland, motsvarad av romarnas Vesta.
Inlägget får avslutas med en bild på Chantico – aztekernas gudinna för den husliga härden samt för vulkaner.

Vi kanske inte tycker det är så roligt när vår favoritmusik på Spotify avbryts av reklamen. Men vi klagar inte, för vi förstår varför den finns där och glädjer oss åt att ha tillgång till all den musik vi faktiskt får gratis!

Är det en parodi? Förhoppningsvis. Oavsett vilket så lyckas Facebook-gruppen “Vi som förstår varför reklamen finns på Spotify” med ett verkligt konststycke: att iscensätta någonting ännu fåraktigare än Facebook-gruppen “Vi som hatar reklamen på Spotify“.

Dialektiken mellan de båda grupperna fångar hela affärsmodellen: 1) Frammana affekter av hat genom reklam som inte i första hand marknadsför någonting utan mest är ägnad att störa. 2) Ställ detta hat mot en uppsättning av affekter som kretsar kring rättfärdighet och bekvämlighet.

Jag förstår inte varför folk klagar på reklamen. Tänk hur mycket musik som vi slipper betala för, endast för att vi lyssnar på de där få reklamsnuttarna. Tänk hur mycket plats vi sparar på vår dator genom att slippa ladda hem musiken, och tänk på att vi faktiskt är lagliga när vi lyssnar på Spotify! Helt plötsligt är inte reklamen så farlig!

“Tänk på att vi faktiskt är lagliga när vi gör det” är ett fascinerande

argument för att göra något. Särskilt som formuleringen utraderar själva görandet. Man handlar inte bara lagligt – man är laglig. Befinner sig “på lagens sida”. Basunerar gärna ut detta.

– Lägish?
– Jorå, lugnt, de e laglish.

Tidningen Popular Science har tillgängliggjort hela sin 137 åriga arkiv online. Arkiven inkluderar bilder och annonser. Annonserna är nästan bäst med klassiska glada husmödrar och läkare i vita rockar som rekommenderar cigaretter.

We’ve partnered with Google to offer our entire 137-year archive for free browsing. Each issue appears just as it did at its original time of publication, complete with period advertisements. It’s an amazing resource that beautifully encapsulates our ongoing fascination with the future, and science and technology’s incredible potential to improve our lives. We hope you enjoy it as much as we do

Vad ska upphovsrättslagen tycka om skärmdumpar* och tumnaglar**?

I en rättsfall från 2002 behandlades frågan om tumnaglar i USA i Kelly v. Arriba Soft Corporation och domstolen kom fram till att skapandet av thumbnails var en form av lovlig användning (fair use) som inte krävde upphovsmannens tillstånd. Skärmdumpar skulle kunna tolkas på ett liknande sätt.

I Sverige har nu Högsta domstolen delvis kommit fram till en annan slutsats i en mål som handlar om skärmdumpar som innehåller thumbnails.

Rättsfallet handlar om en webbdesigner som i reklamsyfte använde sig av en skärmdump av en sida som innehöll flera tumnaglar. Fotografen valde att stämma och vann i Tingsrätten. Hovrätten hade en annan tolkning i 2008 skrev Kalle Jonson:

Svea Hovrätt har i en färsk dom (2008-07-01, FT 685-08) kommit fram till att publicering av skärmdumpar av en webbsida på en annan webbsida inte innebar intrång i rättigheterna till de bilder som var publicerade på den avbildade webbsidan.

Till att börja med konstaterar hovrätten att bilderna i fråga inte skyddas av upphovsrätt enligt 1 § upphovsrättslagen utan av fotorätt enligt 49 a §. Då bilderna är små och knappt urskiljbara för ögat anser hovrätten att de är en sådan oväsentlig del av webbsidan att undantagsregeln i 20 a § är tillämplig. Enligt denna regel krävs inte tillstånd för användning av verk som förekommer i bakgrunden av eller annars ingår som en oväsentlig del av en bild.

Nu har Högsta Domstolen slagit fast att även små bilder i en skärmdump på en hemsida omfattas av upphovsrättslagen. Därför bör webbdesignern be fotografen om lov innan han lägger ut skärmdumpen på nätet. Sedan menar HD att intrånget är att betraktas som tämligen bagatellartat. Därför är ersättningen för fotografens lidande 1 000 kronor och designern måste sedan betala 800 kronor för nyttjandet av två fotografier. (Journalisten, Cap & Design, Medievärlden)

Att domstolen kommer fram till att intrånget är tämligen bagatellartad men ändå väljer att finna för fotografen är typiskt för grupper som menar att principen är viktigast. Domstolen har tillämpad lagen i en strikt och principfast form men inte tagit hänsyn till de friheter som upphovsrättslagstiftningen ger.

Vad handlar detta om? En kränkning av upphovsrätten som rör en bild som innehåller små bilder som en fotograf har tagit. De små bilderna är inte fokus, inte syftet med skärmdumpen. Väljer man att följa en sådan lagtolkning kan vi snart skapa en hel juristgrupp som studerar bakgrunder i bilder för skymt av skyddade bilder.

Upphovsrätten är en produkt av en analog värld och nu tillämpar vi den i en digital miljö. Den stora skillnaden är att i en digital miljö är att allt är kopior på något sätt och att fler individer skapar och kommunicerar (det sista oftast med bearbetningar av andras verk).

Övergången från analog till digital göt att produktionskostnader och kommunicationskostnader går mot noll. Här har vi kärnan av fildelningsdebatten. Det finns en missplacerad förhoppning att juridiken skall kunna skapa murar som digital teknik har rivit. Detta kommer aldrig att fungera. Men i vår iver att försöka kommer domstol fram till misriktade slutsatser som skärmdumpsmålet.

Istället för att hylla och gynna öppenhet och kommunikation väljer man att begränsa den digitala världens möjligheter. Minimala fotografier som delar av skärmdumpar är knappast skyddsvärda – till och med domstolen själva menar att det är trivialt – men i sin domslut visar Högsta Domstolen tecken på att försöka förhindra utvecklingen och vrida tillbaka tiden till en analog värld.

Domstolens bristande insikt i skapande och digitala miljöer är vad som leder dom fram till denna slutsats. Deras bristande förståelse skapar bara mer oro och behov av avtal och jurister istället för att släppa trivial användning fri och låta skapande växa.

–

* Skärmdump (screenshot) är en bild av det som finns på skärmen. Det kan vara frågan om en kopia av möjlig upphovsrättsligt skyddat material.

** Tumnaglar eller Thumbnails är små versioner av bilder som skapas för att underlätta organisationen eller sökning av bildfiler. Flera operativsystem visar thumbnail versioner av innehållet i en bildmapp, sökmotorer visar thumbnails av bildresultat osv. Eftersom programvara skapar mindre versioner eller kopior av andras bilder är det en fråga som berör upphovsrätten.

Många Ubuntubloggare har redan skrivit om Ubuntus nya image och färgstil. Bl a har Lathund skrivit ett utmärkt svenskt inlägg om det baserat på Jono Bacon's bloggpost som släppte nyheten.

Nu har även Mark Shuttleworth själv förklarat lite mer ingående om tankarna bakom temat och hur det är tänkt att användas på sin blogg. Jag är inte så säker på att jag gillar resultatet men uppenbarligen har en hel del tankemöda lagts ner på konceptet. Tiden får utvisa hur väl det mottages och fungerar, många är i alla fall de som ogillat eller tröttnat på det bruna.

[intressant?]

Enligt NVIDIA har drivrutinen 195.36.08 (I skrivande stund den aktuella versionen i Lucid) och 195.36.03 drabbats av samma bug som finns i drivrutinen till Windows.

Buggen gör så att vissa graffikortsfläktar körs på samma varvtal oavsett hur hårt grafikkortet belastat, vilket kan resulterade i överhettade grafikkort.

Om du har drabbats av denna bugg rekomenderar jag att du nedgraderar till en tidigare version, förslagsvis 195.30 eller 190, även den fria drivrutinen går bra.

Många gissade ju rätt. Jag är på Cypern. Fast nu har min batteriladare sagt "poff" pga hotellströmmen och jag har 10 min kvar av batteriet för den här resan och kan alltså inte ladda mer. Jag hade ju tänkt tala om de märkliga territorier på Cypern där EU-lag i princip inte gäller, "The Sovereign Bases". Jag har passerat genom en och där fanns stora skyltar som sa "The Princess of Wales Royal Battalion". Jag hade tänkt skriva om deras påstådda funktion i Echelon och om den brittiska radar-/avlyssningsstationen på Cyperns högsta berg, Olympos, där det även finns skidanläggning. (Bilden i snön i förra postningen är i närheten fast på lägre höjd). Brittisk avlyssning från toppen av Mount Olympos, 1950 möh på Cypern Nu kan jag inte göra detta. Inte heller fullborda mitt fredsmäklande...

Resten på bloggen förstås!

Upphovsrätt & Creative Commons på 7 minuter? Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) förklarar hur det funkar i en film på YouTube.

Speltillverkaren Ubisoft meddelade att alla deras nya spel skulle innehålla DRM som tvingar användare att vara uppkopplade för att spela (även i single player mode). Hotet var att allt skulle raderas om användaren förlorade sin uppkoppling (även tillfälligt). Många spelare var upprörda över nyheterna och uppfattade det som att företaget försökte begränsa användningen av deras egendom. Men utmanar man riktiga gamers får man räkna med att de antar utmaningen. DRM knäcktes inom 24 timmar!

Cory Doctorow skriver

Now comes the news that Ubisoft’s DRM was broken less than 24 hours after release, which isn’t such a surprise, really. After all, these are gamers: Ubisoft set them a challenge. Solving challenges is what gamers do. And the bragging rights are monster.

Nu är det dags för lite elektronisk, lättlyssnad chillout med inslag av acid jazz. Under namnet Adult Only har en anonym artist hittills producerat 6 längre längre låtar (6-8 minuter) som släppts som singlar för fri nedladdning genom Jamendo.

Även om det släppta materialet är så litet i omfattning så vägs detta upp av att varje låt är ett rent mästerverk. med avslappnande, flödande musik som utvecklas genom hela låten och på ett nästan hypnotiskt sätt vaggar in lyssnaren i en skön stäming. Chillout när det är som bäst!

Klicka på widgeten nedan för att lyssna på Channeling eller besök Adult Only's sida på Jamendo för övriga album.
[intressant?]

Canonical har redan publicerat schemat för nästkommande version av Ubuntu. Vad Ubuntu 10.10 kommer att heta återstår att se.

https://wiki.ubuntu.com/MReleaseSchedule

Kabinettsekreterare Frank Belfrage höll ett vackert tal till High-Level Segment of the 13th Session av Human Rights Council i anteckningar står det:

Frank Belfrage, State Secretary for Foreign Affairs of Sweden, said that the international community needed access to technology to be a catalyst for human rights – and to prevent access to technology from becoming a new human rights barrier. New technologies had assisted in bringing the world’s attention to situations in countries which before were hard to access. Acting in the spirit of freedom of expression also meant to acknowledge and pay attention to the role of civil society, in particular human rights defenders. It was important that the human rights community addressed the issue of violations of freedom of expression and new technologies with greater vigour than in the past.

Belfrages tal (Statement by Sweden) handlar om den Svenska synen på mänskliga rättigheter. Vår position är att vi fokuserar på yttrandefrihet och beklagar oss över att vissa andra länder inte håller måttet.

I will focus my intervention on a single area which is of particular concern to Sweden, namely violations of the freedom of opinion and expression, a freedom which is fundamental to the enjoyment of all human rights.

Och naturligtvis är teknik centralt i fråga om rättigheter (min fetstil):

Sweden strongly believes that discussions on the future of the Internet need to integrate human rights concerns. We support the Internet Governance Forum, with its multi-stakeholder approach, as the global platform for discussions on the governance of the Internet, but we believe human rights need to be more profoundly integrated in its work. One example is the discussion on Internet security. We believe that the Internet should be open, accessible and secure, but measures to increase the security of the Internet need to be taken with full respect for human rights.

Det är intressant att man inte väljer att se på andra mänskliga rättigheter där Sverige inte är fullt så bra. Senaste årens lagstiftning (tex FRA, IPRED) visar att integritet som mänsklig rättighet är knappast något som vi uppfattar som fullt så viktigt. Lite hycklande när man kan klaga på andra länder som väljer bort rättigheter utan att se på vår egen beteende. Hur som helst var det ett vackert tal om vikten av att skydda yttrandefrihet onine. Bara konstigt att de ska komma från ett land som kräver att man registrerar hemsidor (läs mer Olsson Yttrandefrihet på nätet s. 15) innan den grundläggande mänsklig rättighet (yttrandefrihet) ska gälla.

Mänskliga rättigheter ska gälla för att vi är människor inte för att vi har registrerat oss. Annars hade de hetat registrerade rättigheter.

Jag har uppdaterat Lucid med jämna mellanrum under kvällen i hopp om att något intressant ska ramla in, t.ex Dark och Light temat. Vilket dom nu gjort.

Helt ärligt är jag inte vidare imponerad, men mycket kan ju hända med dom innan den färdiga releasen av Lucid. Och jag hoppas verkligen dom får sig en omgång innan dess.

Dark

Light

Om du använder Lucid är det bara att installera dom nya uppdateringarna så ska dessa två temana ramla in.

Israels parlament (Knessets) kommité för lagförslag har antagit ett lite udda förslag och skickat det vidare för fastställande via den normala processen i parlamentet. Det handlar om att göra samma sak för e-postadresser som vi i Europa gjorde för mobiltelefon-nummer i slutet av 90-talet. Man skall helt enkelt kunna ta med sig sin e-postadress om man byter t.ex ISP säger lagen!

Förslaget liknar den reform om nummer-portabilitet som EU genomförde runt milleniumskiftet

En och annan tekniker skakar säkert på huvudet och undrar om någon slagit sig. Förslaget kommer om inte annat att leda till en massa operationellt strul och merarbete och säkert en hel del byråkrati och blanketter. Förslaget liknar i viss del den reform om nummer-portabilitet som EU genomförde runt milleniumskiftet. Ideén var att kunden fick ta med sitt telefonnummer när man byter operatör. Allt för att främja rörligheten av kundmassan och stimulera konkurrens.

Inom Internet har vi lärt oss att samla Internets ”telefonnummer” eller IP-adresser i större sammanhängande grupper. Det gör det möjligt att skapa växlar som effektivt och ekonomisk kan hantera nätet. Nummerportabiliteten å sin sida går i precis motsatt riktning. Operatörerna sprider ut telefon-nummer på ett nästan slumpmässigt sätt mellan sig. Risken med e-post portabilitet är givetvis att denna ”spridning” av e-postadresser mellan olika operatörer gör tekniken mer komplicerad och därför dyrare.

På 1990-talet ville man göra det enkelt för ovana datoranvändare att komma igång, men givetvis fanns det även andra avsikter…

Men tittar vi på bakgrunden så kanske det faktiskt finns en del att lära av detta! När Internet började ta fart för privatpersoner på allvar i mitten av 1990-talet så köpte de flesta ett ”paket” som innehöll uppkopplingsmöjlighet via modem, ett antal e-postadresser och möjligtvis något senare i utvecklingen en webb-sida som man kunde lägga upp lite smått och gott på. Delvis var denna paketering något som ISP:erna gjorde för att kunden skulle få nytta av Internet och kunna komma igång utan att själv behöva söka och hitta tjänster och instruktioner. Man ville helt enkelt få ner trycket på en redan belastad kundtjänst. Paket med självkörande installations- och konfigureringsprogram gjorde att även en tämligen ovan datoranvändare kunde komma igång!

Men det fanns givetvis ett par andra avsikter; dels så fick kunden e-postadresser och webb-sidor med operatörens varumärke i, t.ex användare@algonet.se eller kund@telia.com, men man förstod också att om kunden hade stor användning för sin e-postadress eller webbsida så skulle det bli ett större motstånd att byta till en annan ISP eftersom man då även var tvungen att byta e-postadress och webb!

Precis samma mekanism som EU var ute för att eliminera i nummerportabilitets-lagstiftningen… Man förenklar för folk att byta operatör och stimulerar på så sätt konkurrensen!

Här får vi då knyta tillbaka lite till ”e-postadress-portabilitet” eller vad man då skall kalla det. Givetvis finns möjligheten att teknisk genomföra detta genom olika former av eftersändning. Som en konsekvens kommer ISP:erna att få en massa tekniska problem att  lösa som säkert kommer att kosta både pengar och gråa hårstrån för inblandade tekniker.

Om hotmail eller google väljer att inte utbyta trafik med resten av Internet utan bara andra liknande operatörer milt sagt en skrämmande tanke

Eller så får dom fundera på detta på detta ur ett annat perspektiv. Kanske är det så att ISP:ernas dagar som e-postoperatörer är över?! Jättar som hotmail, google, mail och yahoo skulle utan tvekan älska den utvecklingen. Kanske blir det så att mailen istället för att opereras på mängder av små och ibland obskyra ISP:er som inte bekymrar sig över spammares härjningar samlas hos några få stora. Som gammal förespråkare för decentraliserade lösningar på Internet är jag inte helt förtjust i den tanken. En dag kanske hotmail eller google bestämmer sig för att deras mail-system som då kanske hanterar, säg, 50% av e-posten inte skall utbyta trafik med resten av Internet utan bara andra liknande operatörer. En milt sagt skrämmande tanke.

Det kan också vara så att den enklaste lösningen är att ISP:erna gör en unbundle av sina tjänster och delar på access, mail och webbsidor så att kunden kan köpa saker i lösvikt och också behålla det som fungerar bra om dom byter något annat inte gör det! Då behövs ju inte någon lagstiftning om portabilitet. Frågan är om det går att konkurrera för en svensk ISP att tillhandahålla gratis e-post i konkurrens med t.ex google? Eller kan man ta några kronor i månaden och erbjuda något som har så pass mycket mervärde att folk är beredda att betala? Jag har mina dubier…

Går inte det måste ISP:erna ha nån annan affärsmodell med sin e-post även idag – vilken den då månde vara…

Well, oavsett vilken väg man går framåt om denna idé om e-postportabilitet får fäste så känns det som om det skulle kunna rubba en balans mellan några riktigt stora och många-många små. Vad resultatet av det skulle bli är nog rätt svårt att räkna ut så jag får nog ge mig på den punkten!

Det som är en viktigare fråga är; fungerar det så dåligt idag att vi måste ta till det rätt trubbiga vapnet ”lagstiftning” för att laga det?

Jag har precis tankat hem binären för blender 2.5 Alpha 2 som är ute nu. Det var inga större problem att installera. Som en vanlig användare tar du bara och packar upp filen i din hemmakatalog, går in i katalogen och kör ./blender&

På min Fedora 12 fick jag felmeddelande att någon lib-fil inte existerade men det var bara en sym-länk som behövdes skapas (brukar vara så). I mitt fall var det filen libpcre.so.3 som saknades. Gick in i /lib64/ och skapade symlänken med kommandot ”ln -s libpcre.so.0.0.1 libpcre.so.3″ och efter det fungerade det. Tips: för att kolla alla libs som en binär behöver kör kommandot ”ldd [binärfilen”. ”ldd blender” i det här fallet.

Jag har bara hunnit titta runt lite grand i det nya gränssnittet – och det är verkligen helt nytt. Liknar mer en gammal version av Cinema4D än gamla Blender tycker jag – och det är ett extremt positivt utlåtande – Cinema4D är ett grymt program för 3D.

Då jag är mer programmerare än grafiker/3d-expert kommer jag dyka ner lite i det Python-gränssnittet som Blender ger dig.

Mer likt Cinema4D än Blender. Nu börjar det bli spännande.

Anmäl

Dagen är kommen. Dagen då Ubuntu byter standardtemat mot något som ger betydligt trevligare associationer än det bruna, daskiga, träiga, jordiga utseendet de haft hitills.

Personligen tycker jag det är strongt att bli populäraste Linuxdistributionen med teman som i vissa fall varit så fula att de klassats som buggar.

Vad tycker du själv om Ubuntus nya utseende? Jag tänker Mac OS X.

”Här är Ubuntus nya utseende”

Anmäl

“Varning för posthumanismen!” ropar Smålandsposten efter att ha läst Isobels text i Arena 1/2010. Smålandskonservativa ledarskribenten Marcus Svensson förfasar sig:

Med begreppet posthumanism får kollektivismen en ny modern språkdräkt. Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla. Det är inte bara meningslöst att dra strikta skiljelinjer mellan olika hjärnor, skriver hon, utan också mellan människa och maskin.

Om inte dessa strikta linjer upprätthålls, menar Marcus Svensson, riskerar vi bland annat “ökad kvotering inom föräldraförsäkringen” – och han syftar förstås på individuell föräldraförsäkring. En smått paradoxal men alldeles utmärkt konsekvens av individens upplösning, om det nu skulle bli så!
Kvotering (i ordets egentliga bemärkelse) är alltid en konsekvens av individualism, om än inte den enda möjliga konsekvensen. Utan en individualistisk grundförståelse går det inte att föra en politik som framhåller kvotering som lösning på problem. Vad är det som kvoteras, om inte separata individer? Ett perspektiv som utgår från att vi alltid redan är sammankopplade pekar snarare bortom sådan matematik.

Marcus Svensson passar på att fäktas lite mot en välkänd fiende, socialkonstruktivismen:

Att människan är en social varelse och utvecklar sin personlighet i gemenskap med andra innebär inte att hon kan reduceras till en social konstruktion.

Helt rätt! Att reducera människan till en “social konstruktion” är ett otyg som fortfarande är alltför vanligt inom olika akademiska nischer. Men vem polemiserar Marcus Svensson mot i det här fallet? Jag kan inte se att någon av de tre skribenterna om individens upplösning i senaste Arena – vare sig Isobel Hadley-Kamptz, Karl Palmås eller Cecilia Åsberg – gör misstaget att reducera någonting till en social konstruktion.
Visst – allting omkring oss är konstruktioner! Såväl idéer som måltider som nätgemenskaper som spädbarn som ekosystem är konstruerade. Men ingenting är enbart en “social” konstruktion. Tanken på “det sociala”, självständigt existerande som en substans att forma, är närmast att betrakta som vidskepelse.

Cecilia Åsberg uttrycker det strålande i Arena:

Gränsen för vad som är en människa, biologiskt sett, och vad som är kroppens insida och utsida är tveklöst flytande. Det intygar också de sex hundra arter av aneroba bakterier i munnen som neutraliserar de gifter som växter vi äter producerar för att skydda sig. Liksom de fyra hundra arter av bakterier som har koloniserat våra inälvor så vi kan smälta och tillgodogöra oss maten – och som tillsammans väger cirka två kilo.

Sådant är hotfullt för vår tids liberalkonservativa, vilka resonerar som om världen skapades i Königsberg på 1780-talet (i sanning en grund form av kreationism). Men att människor genomkorsas av smittor är ingenting som kvasiradikaler har hittat på – det är ett strikt vetenskapligt faktum, med politiska konsekvenser. Tänk bara på hela komplexet av köttproduktion, influensa, antibiotika och vaccin – där kommer vi inte långt om vi fortsätter att bygga all politik på fantasin om autonoma individer, eller för den ellen på fantasier om “sociala konstruktioner”.

Nej, det finns inget av socialkonstruktivism i det som Isobel formulerar här:

Den kognitiva kollektivism som finns immanent i vår hjärna har blivit verklighet via TCP/IP. I de omedelbara och oändliga feedback-loopar som triggar våra hjärnor i diskussioner i irc-kanaler, på bloggar, twitter eller i det direkt kollektiva skapandet i exempelvis etherpads, omformas medvetandet från upplevd avskildhet till upplevd gemenskap. Det är inte alltid okomplicerat. Triggersystemen är extremt kraftfulla och den intellektuella slembildningen är mer beroendeframkallande än mycket annan mänsklig samvaro. Upplevelsen av att faktiskt inte veta var ens egen hjärna slutar och andras börjar, tillsammans med den än mer euforiska insikten om överlägsenheten i det kollektiva medvetandet ger kickar som är hårdare än aldrig så starka förälskelsehormoner. Att finnas i detta gör mig smartare, att dela hjärna med dem som gör den, oss, bättre.

Fatblueman är en Tokyobaserad grupp bestående av två japaner, två amerikaner och en kanadensare. Trots att de är baserde i Japan så spelar gruppen en typiskt amerikansk blandning av pop, rock, country och folkmusik med låtar som är varierande i stil men alltid av samma höga kvalité.

Hittills har det blivit två fullängdsalbum och en julskiva, allt släppt under Creative Commons och kan laddas ner gratis från Jamendo. Klicka på widgeten nedan för att lyssna på albumet Still a long way off eller besök deras sida på Jamendo för att tanka hem all deras musik.

[intressant?]

Tidigare under kvällen besökte jag biografen Tellus för att se Empire St. Pauli – Von Perlenketten und Platzverweisen, en ny dokumentär om vad som håller på att hända med Hamburg-stadsdelen St. Pauli.

Jag är inte så förtjust i begreppet “gentrifiering“, mest för att det klingar fult. Kanske också för hur det avletts från gentry, det fina folket som flyttar in när de tidigare boende inte längre har råd att stanna. Fixeringen vid att en population byts ut mot en annan känns lite väl snävt, när det handlar om en mer komplex process. Därför känns det nya begreppet “spotifiering” extra spännande att tillämpa på hur stadsmiljöer förändras.

Hur som helst – ni fattar vad filmen handlar om. Fastighetsspekulerandets destruktiva sida. Hyreshus som rivs och ersätts av designlägenheter med gallergrind nybyggda hotell med skybar. Gemenskaper som sprids för vinden när ölstugan på hörnet tvingas stänga till förmån för turistinriktade lattekaféer. Fast samtidigt, vilket är det kusliga: slipsnissarna på fastighetsbolaget som säkert helt uppriktigt intygar att de älskar att ha kvar en rest av det gamla, pittoreska St. Pauli på andra sidan gatan, inom syn- men inte lukthåll för sitt mer välbärgade klientel. Den där överlägsna välviljan inför att bevara en och annan enklav av någonting “pittoreskt”, under förutsättning att det lever upp till turistböckernas beskrivningar och inte dristar sig till att förändras. (Egensinniga förändringar som går mot femårsplanerna hotar själva den ideologi som brukar kallas för “stadsförnyelse“.)

Empire St. Pauli skildrar det hela bra – en öppet politisk film, fast utan pekpinnar, dominerad av fina människoskildringar som varvas med subtil avsky inför en smygande sterilisering. Samtidigt slås jag av hur binärt det hela framstår. Det finns två typer av byggen: de genuint levande och de sterilt gentrifierade. Nu har jag aldrig varit i Hamburg så jag kan inte säga något om hur väl detta motsvarar den verkliga situationen i St. Pauli. Men det finns utan tvivel en rad skillnader i förutsättningar jämfört med Sverige och särskilt Stockholm.
Först och främst finns inte bostadsrätter som juridisk form på samma sätt i Tyskland, men inte heller hyresregleringar. Därför handlar det om stegvisa hyreshöjningar på ett annat sätt än i Sverige. För det andra har många tyska städer en historia av att bombas sönder och byggas upp, medan svenska städer har en historia av folkhemsplanering. Inte minst gäller det den utpräglat koncentriska staden Stockholm med dess utspridda förorter avskilda av natur. Stockholm har också så mycket vatten att exempelvis Hammarby sjöstad kunde byggas utan att driva bort något annat än bilverkstäder och diverse skumrask, till skillnad från St. Pauli där boende i gamla hus känner sig gradvis undanträngda av högre hyror.

På gatan utanför Tellus blir det omöjligt att inte reflektera över att områdets mäklare lyfter fram det pittoreska i att det finns en oberoende biograf och kulturförening – för att trissa upp priserna på bostadsrätter. Vandrar hemåt förbi det konstnärsdrivna galleriet Ropa (i vars konstnärliga råd jag sitter). Kan inte undvika att åter fundera på hur de oavlönade insatserna de facto utnyttjas av ett fastighetsbolag som frossar i ordet “kreativ” när de marknadsför de svindyra bostadsrätter som en gammal pianofabrik byggs om till. Om fastighetsbolagets drömmar slår in kommer lokalhyrorna i området om tio år ha trissats upp så högt att konstnärerna drivits bort från området, till förmån för ultrastandardiserade affärsverksamheter. Egensinnet som ekonomisk isbrytare, estetisk engångsutrustning.
Att ens försöka stå utanför stadsomvandlingens abstrakta maskin är naivt. Vi är alla en del i olika led av den så kallade gentrifieringen – ja, ju mer vi protesterar mot stadsförstörelse, desto mer iscensätter vi stadsdelens image som “livfull”, en image som går att använda för att driva upp fastighetspriserna.
Låter det defaitistiskt? Jag funderar på om en väg ut kan vara att utöva stadspolitiken i termer av affekter snarare än identiteter. Att kultivera en avsky är absolut centralt – men då en antagonism som inte kan formuleras i termer av ett simpelt “vi mot dem”. Snarare kanske det handlar om att förfrämliga vissa miljöer och vissa manér, något som kan anas i begreppet spotifiering. Samt ett uppbyggligt görande av gemenskaper som inte utgår från gemensamma åsikter, musikpreferenser eller klädstilar, utan som opererar på en affektiv nivå “under” den sociala. Lite som Kode9 har sagt:

Yeah… I’m just fascinated by rhythmic collectivity, whether it’s pleasurable or not – just people moving together, differently, in time. I just think there’s something very fundamental or basic that comes before any political affiliation, ideological affiliation, almost underneath social categories, a basic model of what a collective is.

Nu på torsdag (den 4 mars) ordnar Stadskampveckan ett föredrag som verkar riktigt intressant:

Das Kapital of Scandinavia – Staden, varumärket och bohemfaktorn
18.00, Kafe Hängmattan, Södermannag, T-Medborgarplatsen
Spektakel på spektakel. Skrytbygge efter skrytbygge. Stockholm är ett varumärke, en logo, för att locka till sig uppmärksamhet i regionernas europa. Ana Betancour berättar hur liknande events använts för att förändra hela Barcelonas stadsplan bakom medborgarnas rygg. Börje Bergfeldt ger liknande inblickar från Stockholm – vem vill ha Stockholmsarenan? Samtidigt som den “kreativa klassen” ska lockas till Stockholm har innerstaden blivit en kulturellt död öken. Var lever kulturens Stockholm?
Arr: Stadskampsveckan

Idag ska jag iväg och delta i en seminarie  om bokens framtid i Hörsalen på Göteborgs stadsbibliotek. Rubriken för dagen är  Google Books och digitaliseringens effekter på biblioteken och bokmarknaden

Googles bokskanningsprojekt har varit intensivt omdiskuterat sedan det lanserades 2004. Den pågående rättstvisten och debatten berör flera stora frågor: tillgänglighet till kultur och förutsättningar för kreativitet kontra upphovsrätt, farhågor kring informationsmonopol, integritetsfrågor etc. Samtidigt spås e-boken och läsplattan stå inför sitt slutliga genombrott. Vad betyder den här utvecklingen för boken, biblioteken och bokmarknaden?

09.30-10.00	Kaffe
10.00-11.00	Den omstridda upphovsrätten. Konflikten mellan Google och bokförlagen i ett vidare perspektiv. Mathias Klang, forskare vid IT-universitetet i Göteborg
11.00-12.00	Google, biblioteken och våra kulturella allmänningar. Pelle Snickars, forskningschef, Kungl. biblioteket
12.00-13.00	Lunch på egen hand
13.00-14.00	Bokens framtid. Hur hanterar bokbranschen det teknikskifte digitaliseringen innebär? Kalle Magnusson, bloggen Bokens framtid

Som vanligt vill jag försöka pressa in alldeles för mycket på en timme. Ser fram emot att lyssna på Snickars & Magnusson…

Datum: 3 mars 2010
Tid: 9.30-14.00

För mer information, kontakta:
Örjan Hellström
orjan.hellstrom@vgregion.se
Tel: 031-705 16 91
Mobil: 0703-63 20 32

Jag har ju kört två bildgåtor förut med titeln "Pirat på okänd plats": här och här. Nu är det dags igen. Det finns många ledtrådar på bilderna. Alla tagna av mig 2010-03-02. Ja, jag sitter i snö på första bilden! Bredvid den byggnad som syns på andra bilden. Vad tros?

Resten på bloggen förstås!

Dansk TV tar upp ACTA avtalet (Anti-Counterfeiting Trade Agreement) och innehåller ett inlägg där Henrik Moltke (& @moltke på twitter) förklarar riskerna med ACTA. Förra veckans läcka från Holland pekade på de länder som vill att ACTA förhandlingar inte skall hamna i offentlighetens ljus. De värsta syndarna är USA, SydKorea, Singapore och Danmark.

Det är alltid härligt att se att Svenska institutioner arbetar för att öka tillgänglighet till digitalt material. Senast har Historiska museet valt att lägga ut material under digitala föremålsfotografier under Creative Commons-licenser (beslutsunderlag).

Bertha Amaya SHMM 2006-07-20

Mer information om föremålet.

I informationen på bloggen skriver Historiska:

Det rör sig sammanlagt om ca 63 500  föremålsfotografier (samt 1 200 skannade föremålsteckningar och 264 500 skannade katalogkort eller katalogsidor) som du kostnadsfritt kan använda i din blogg, på din hemsida, i din forskning eller dina studier, som undervisningsmaterial i skolan, i hembygdsföreningar och församlingar mm.

Bra initiativ!

Endast omkring fyra av tio lärare i grundskolan uppger att den egna skolan ger eleverna undervisning i informationssökning och källkritik på Internet, enligt undersökningen ”IT-användning och IT-kompetens i förskola, skola och vuxenutbildning” från Skolverket. En femtedel av lärarna svarar nej på frågan, och kanske mest anmärkningsvärt är att drygt en tredjedel av lärarna svarar ”Vet ej” på frågan.

I gymnasiet ser det bättre ut. Drygt 70 procent av lärarna svarar att den egna skolan ger eleverna undervisning i informationssökning och källkritik på Internet. Endast 4 procent svarar ”Nej”- Men liksom i grundskolan är andelen som svarar ”Vet ej” stor. Bland gymnasielärarna är det var fjärde som svarar ”Vet ej”.

En stor del av lärarna anser att de behöver kompetensutveckling inom källkritik

Drygt fyra av tio grundskolelärare (41 procent) och en något lägre andel gymnasielärare (30 procent) anger att de har ett ganska eller mycket stort behov av kompetensutveckling inom källkritik av Internetbaserad information.

En bra start kan vara att titta på filmen ”Källkritik – att hitta korrekt information på Internet” som PR-konsulten Jerry Silfwer (@doktorspinn) spelat in tillsammans med Internetkunskap.

Projektet Internetkunskap.se finansieras med stöd av .SE:s Internetfond

Vilket tror ni är vanligaste sökbegreppet för att hitta till Open Force-bloggen? Linux? Open Source? Sveriges största öppenkällkodsblogg? Nope

Ruttna tänder

Om ni undrar över konstiga SQL-meddelanden på min blogg för tillfället så beror det på att IDG experimenterar med nya moduler för att vi som bloggar ska få den här typen av information – även om jag kanske önskat ett annat utfall. Än så länge strular tjänsten på grund av överbelastning. Anledningen ser ut att vara bristfällig (eller mer troligt – icke-existerande) implementation av flera trådar.

Här är i alla fall listan med de vanligaste sökbegreppen för att hitta till Open Force-bloggen och några av mina kommentarer.

1. Ruttna tänder (Hur fan gick det där till?)
2. Bästa Linuxdistributionen (mvg på det begreppet)
3. Openforce (rätt naturligt)
4. Ubuntu 10.04 (fint, kommer i april)
5. Windows på skånska (Ahhh, *stolt*)
6. Kronofogden i spanien (kan inte säga att jag känner honom)
7. Facebook chat msn (Färsk nyhet)
8. Facebook chat (som föregående)
9. Högsta fallskärmshoppet (kan jag tyvärr inte stoltsera med)
10. Kan använda bildskärmar PC i mac (?????)

Nä, jag ser allt att behöva professionell hjälp – alternativt en rejäl manual.

Anmäl

Användaren David Gerard som är aktiv på engelskspråkiga Wikipedia, och har hanterat massvis med möten med press och TV, har skapat en bingobricka som man kan använda för att pricka in vad media skriver om Wikipedia. Hur många prickar du in i nästa reportage om Wikipedia eller Wikimedia? Du hittar originalet här.

Wikipedia is closed to edits now	Encyclopedia Britannica is far superior to Wikipedia	Knol will kill Wikipedia	Wikipedia is public domain	Google owns Wikipedia now
Administrators control all articles personally	Wikipedia thinks Article X should be deleted	Wikipedia is in cahoots with Google for page rank	Wikipedia is a socialist conspiracy	Yahoo owns Wikipedia now
All schools everywhere forbid Wikipedia	Wikia is Wikipedia	FREE SPEECH	Jimmy Wales approves all Wikipedia articles personally	Wikipedia Foundation UK
Wikipedia is a capitalist conspiracy	Wikipedia runs Wikileaks	Wikipedia is dying	Andrew Orlowski will kill Wikipedia	Wikipedia must run advertising or it will die
Wikipedia will destroy civilised writing	Citizendium will kill Wikipedia	Wikipedia contains errors! No-one should use it	Microsoft Bing owns Wikipedia now	Wikipedia is hiring editors