Har i veckan tillbringat ett antal timmar i en sal på Dramatiska institutet som inrymde en hårddisk med massor av videofilm, samt ett drygt fyrtiotal personer, de flesta studenter vid nämnda utbildningsanstalt, som är mycket tydligt yrkesinriktad. Ett par av dem, som redan studerat i fyra år, hördes säga att detta var den teaterteori som de fått serverad. Kontrasten är enorm mot konstteorins roll på konstskolorna.
Annorlunda ligger det till på Institutet för tillämpad teatervetenskap i tyska Gießen, som blandar teori och praktik. Därifrån härstämmar en stor del av den tyska scenkonst som på senare år väckt internationell uppmärksamhet. Nu talas det om Gießen-syndromet, som är namnet på ett projekt under hösten där teoretiker och praktiker därifrån bjuds in till Sverige. Gob Squad har redan gjort succé i Göteborg, den 22 september kommer Heiner Goebbels till Stockholm, och så vidare.
Denna vecka hette gästen Florian Malzacher, ivrigt flankerad av Danjel Andersson. Ämnet skulle vara postdramatisk teater, fast teatervetaren från Gießen var visst inte överdrivet förtjust i detta begrepp, lanserat av Hans-Thies Lehmann (”it fitted in the 90’s, when ‘post-’ was a good term to use”). Florian Malzacher talade hellre på omvägar om tendenser i det senaste decenniets teater, “usually not drama-based“, fast i väntan på ett bättre begrepp får faktiskt postdramatik duga.
Första timmarna dominerades av Forced Entertainment, Sheffield-gruppen som varit aktiv i ett kvartssekel och fortfarande brukar räknas som den främsta representanten för den postdramatiska teatern. De började som ett kollektiv utan funktionell arbetsdelning, men efter hand framkristalliserades en regissör (Tim Etchells). De som inte står på scen utan föredrar att syssla med text utses gärna utifrån till ledare, även om det alls inte fungerar så inifrån, säger Florian Malzacher, som författat en bok om Forced Entertainment.
Under sin existens har gruppen hunnit pröva ut en rad metoder för att finna svar på frågan: Hur kan man göra saker på scen utan att skådespela? Bland annat, i olika skeden, frågesportsstrukturer och föreställningar där de inte själv öppnar munnen utan överlåter dialogen till samplade filmklipp. Deras specialitet är att arbeta fram en närvaro genom att misslyckas på scen — fast kontrollerat, utan egentligt risktagande, eftersom de trots allt är ytterst skickliga skådespelare.
Grupper som Rimini Protokoll, som formerades i Gießen, tar däremot risker genom att befolka scenen med icke-skådespelare. I föreställningen Kreuzworträtsel Boxenstopp var det fyra damer fyllda åttio år. Innan det blev allmänt känt att de inte var skådespelare, menade vissa kritiker att de var usla skådespelare, medan andra tvärtom ansåg att de var fantastiska skådespelare just eftersom de lyckades spelas icke-skådespelare…
Sättet att importera “vardagsexperter” till scenen kan liknas vid konstens readymade-metod. Etiska frågor kan förstås väckas i de fall som dessa readymade-performers inte informerats om kontexten, som när Rimini Protokoll i något sammanhang bjöd in en kycklingfarmare att hålla ett föredrag om fågeluppfödning, inför en publik som till skillnad från honom hade kommit för att bevista en konceptuell performance.
Gießen-miljön har givit upphov till regissörskollektiv utan skådespelare (som Rimini Protokoll), såväl som till skådespelarkollektiv utan regissörer (som Showcase Beat Le Mot och She She Pop). Dessa, säger Florian Malzacher, är inte nödvändigtvis “bra” skådespelare. Ofta är de tvärtom klart “dåliga”, men låter dåligheten bli utgångspunkt för sceniska experiment, där bräcklighet och ibland ren pinsamhet frammanar en unik liveness. De som hållt på ett tag blir typiskt nog “bra på att vara dåliga”, börjar vinna priser och få positioner på universiteten.
De som kanske tagit pinsamheten längst av alla är norska Baktruppen, som uppnått viss kultstatus i Tyskland. En av deras föreställningar inleddes med att de tog sömnpiller på scenen, och avslutades med att de somnade på densamma. Konceptuellt är det fullkomligt genialiskt — sömn är förstås det ultimata svaret på frågan om hur man kan göra något på scen utan att skådespela, samtidigt som det vänder på det sedvanliga förhållandet att det är publiken som somnar. Associationerna går genast till Heiner Müllers übermäktiga uttalande: “Teaterns funktion är att få tid att gå. Tiden går, för att ögonlocken till slut ska falla ihop.”
Ändå sägs de ha varit en usel föreställning. Florian Malzacher och Danjel Andersson var överens om att Baktruppens performances överlag är mycket sämre än de berättelser som de ger upphåll till. Vilket leder fram till en intressant fråga: Går det att rättfärdiga en teater som gör sig bäst som rykte?
Baktruppen har kommit att förknippas med den norske teaterteoretikern Knut Ove Arntzens begrepp “ambient-teater“, någonting som ofta återfinns i ett gränsland mellan teater och klubbkultur.
Aktuella svenska exempel i sammanhanget kan kanske vara International Festival och Klubb Ficks. Eftersom ambientteatern inte handlar om att rikta uppmärksamheten i en särskild riktning utan om att skapa en total situation, kan jämförelser också göras vad som i den senaste diskursen om deltagarkultur har kallats för “det allomslutande allkonstverket”.
I anslutning till detta plockades Christoph Schlingensief fram ur arkivet. Han är föga känd utanför deutsche sprachraum men i Tyskland känner varje tabloidläsare till hans skandalmakerier. Även dessa kan klassas som ambientteater eftersom de konsekvent bygger på överladdning av samtliga uttryck, vilket gör det omöjligt för vare sig en mänsklig åskådare eller en videokamera att ta in mer än en liten del. Oavsett om Schlingensief startar partier eller låter asylsökande bli utröstade ur containrar lyckas han omöjliggöra betraktandet ur en utanförposition, inte minst i hans hanterandet av journalister.
Mellan visningen av filmklipp projiceras arkivets index i form av ett os x-fönster. Vi erbjuds inte att kopiera videoskatten. Ingen hörs heller fråga Florian Malzacher efter en kopia. Undrar vad han skulle svara. Flertalet av videoupptagningarna är knappast tillgängliga vare sig på dvd eller på fildelningsnätverken. Det blir flera gånger plågsamt uppenbart att de inte heller lyckas uppvisa det väsentliga i föreställningarna. Som det uttrycks i en programförklaring för ATW i Gießen: “det väsentliga i teatern, mötet mellan åskådare och aktörer i en gemensam rum-tid, är inte reproducerbart”. Nej, idén om upphovsrätt är irrelevant i sammanhanget. Om vi öppet skulle erbjudas att ta med oss hårddiskar för att kopiera hela arkivet så skulle det knappast skada på performance- och teatergrupperna i fråga, däremot går det inte komma ifrån att det i någon mån skulle underminera Florian Malzachers exklusivitet som föreläsare…
Nåväl, vi hoppar vidare bland filerna, hamnar hos Xavier Le Roy, fransk koreograf och mikrobiolog, vars konceptuella dansföreställningar ifrågasätter idén om att ha upphovsrätt till kroppsrörelser. I vissa fall är de så konceptuella att de snarast har formen av föredrag, lecture performance, dock fortfarande under etiketten modern dans, vilket får en innebörd första gången det sker och en helt annan när det upprepats identiskt ett otal gånger under tio års tid.
Tysklands postdramatiska teatermiljö har på senare år influerats kraftigt av flamländska/holländska grupper, exempelvis Maatschappij Discordia, vars signum är att spela på gränsen mellan rollfigur och person. Något som i hög grad också definierar Stockholms Teater Moment, men ingen i rummet nämner dem, ej heller Malmös Institutet eller några andra exempel på postdramatisk teater i Sverige.
Flamländska Stan (Stop Thinking About Names) kommer också upp. Fast det visar sig att videoupptagningen ger intryck av att de sysslar med högst traditionell dramatisk teater så är det inte alls så. De hör till dem som använt metoden att inte öva alls — rehearsing is for cowards! — utan bara prata igenom förutsättningarna i förväg, vilket förutsätter att gruppen känner varandra väl.
En slutsats: Samtida teater handlar mycket om omvägar, ofta om omständliga procedurer för att ta sig till den punkt där det åter går att tala på scenen utan att talet sugs upp inom den dramatiska representationens ramar.
En tanke: Idéerna om postdramatisk teater och ambientteater står fortfarande och tvekar på den tröskel som avskiljer den svarta boxen från dess utsida. Om de bara vågade sig förbi, anas en potentiell öppning mot någonting mycket större än teaterteori, i riktning mot vad George Bataille betecknade som en generell ekonomi. (Hans-Thies Lehmann ger faktiskt mängder av små antydningar i sådan riktning.) Men en sådan förståelse kräver antagligen att teorierna om postdramatisk teater och ambient-teater kidnappas, åtminstone tillfälligt, av folk som inte alls är intresserade av teater.
Alla är väl vid det här laget osäkra på om deras dagliga Internet-trafik färdas över landets gränser. FRA vill ju som bekant lyssna på sådan trafik, för att göra det FRA brukar göra, också i kabel.
